Lördagen 2 juli:
Bilen packades och klockan blev 14 innan jag cabbade ner och startade färden ner till Olofström där jag skulle hämta upp Elin. Vi fortsatte till Malmö där vi skulle sova hos min kusin Ola. Den första semesterdagens sköna sommarkväll spenderades på några uteserveringar. En bra start. 

Söndagen 3 juli:
Båten kl 10.45 mellan Rödby och Puttgarden hade vi bokat sedan tidigare. Vi stack tidigt från Malmö och lyckades komma på 09.45-båten istället. Det är alltid skönt att sätta sig ner i restaurangen ombord på båten och slappna av, denna gången med frukost. Väl framme i Puttgarden började en lång sträckkörning till Arnhem i Holland, där vi hade vårt första boende bokat hos Immerloo Bed & Breakfast. Vid gränsen mellan Tyskland och Holland stannade vi på ett väghak och åt innan vi fortsatte. Någon minut efter vi passerat gränsen fick en MC-polis syn på att vi inte hade någon registreringsskylt fram på bilen. Jag har tagit bort skylten eftersom den sitter i luftintaget till motorn vilket medför att motorn inte får tillräcklig kylning. Jag har istället satt fast en liten ej tillåten registreringsskylt i form av ett klistermärke till vänster på kofångaren. Jag märkte att polisen körde efter oss så jag la upp den riktiga skylten i framrutan utan att han såg det. Vi fick köra av motorvägen och fick förklarat för oss att det inte räckte att ha skylten i rutan. Han brydde sig inte om det sa han, men jag kunde eventuellt få problem med polisen i de andra länder vi skulle köra igenom. Efter dessa förmaningar satte sig lagens man på sin mc och drog iväg, och vi fortsatte mot vårt mål i Holland, staden Arnhem. Någon gång under sen-eftermiddagen hälsades vi välkomna av Fru Bachmann på Immerloo Bed & Breakfast i Arnhem. Det var mycket varmt ute så Elin och jag slappade en stund på rummet efter att ha satt igång fläkten som fanns på rummet. Den svalkade lite grann i alla fall. Det fanns två anledningar till att vi valt att stanna just i Arnhem för den första övernattningen. Dels var det på lagom avstånd för en dags bilkörning från Sverige, och dels var staden för 60 år sedan under andra världskriget platsen för det dittills största kombinerade mark- och luftanfallet från allierad sida – Operation Market Garden.

Operation Market-Garden var ett allierat anfallsföretag på västfronten under andra världskriget. Anfallsplanen var tvådelad och bestod dels av Market, stora luftlandsatta förband som skulle landsattas längs med en uppemot tio mil lång korridor in i det av Nazityskland fortfarande ockuperade Nederländerna, dels av Garden, starka pansarförband som skulle jaga fram igenom korridoren till staden Arnhem och över floden Rhen. De luftlandsatta förbandens uppgift var primärt att erövra och hålla en serie av fem broar längs med en smal väg. En av dessa broar var den stora landsvägsbron inne i Arnhem. Om planen lyckades var det mycket möjligt att kriget skulle kunna avslutas redan under innevarande år. De första fallskärmsjägarna lyfte från sina baser i Storbritannien den 17 september 1944. Truppen var så stor att det skulle krävas tre hela dagar bara för att landsätta alla förband, vapen och förnödenheter. Vädret kom dock att spela ett spratt med de allierade; svår dimma över baserna gjorde att transporterna dag två och dag tre fördröjdes. När dessutom radiosambandet med de redan landsatta trupperna bröt ihop samtidigt som tyskarna visade stor beslutsamhet i försvaret av de livsviktiga broar som fallskärmsjägarna skulle hålla till det den brittiska pansarframstöten nådde fram började krigslyckan vändes mot dem allierade. Garden gick det inte bättre för; pansarframstöten fördröjdes och utsattes för häftiga flankerande motanfall. De isolerade amerikanska och brittiska fallskärmsjägarförbanden fick härda ut på egen hand och försöka bita sig fast i sina försvarsställningar efter bästa förmåga. I Arnhem, längst ut i korridoren, försvårades läget av att de brittiska och polska förbanden som landsattes där stötte på de erfarna 9 och 10 Waffen-SS pansardivisionerna som hade befunnit sig i området för att återupphämta sig. Soldaterna i Arnhem tvingades inta en defensiv igelkottställning med anslutning till floden. Tanken var att när allierade styrkor nådde fram till Rhen skulle förstärkningar kunna färjas över in i brohuvudet. Men förstärkningarna dröjde och till slut tvingades man, efter att ha lidit svåra förluster, utrymma brohuvudet och dra sig tillbaka i småbåtar som allierade spjutspetsförband sent omsider lyckats få fram till stranden. Endast en femtedel av Arnhemsstyrkan kunde på detta sätt undkomma.

Den totala allierade förlusten under Market Garden uppgick till över 17 000 man och översteg därmed förlusterna i samband med landstigningen i Normandie tidigare samma år. Även om alla broar utan Arnhemsbron så småningom intogs och landområdet fram till Rhen, efter förbittrade strider, kunde rensas var operationen inte bara en katastrof förlustmässigt; den misslyckades i sitt huvudsyfte att snabbt göra slut på kriget genom att föra den allierade framryckningen över Rhen, Tysklands sista naturliga försvarshinder, och in på tyskt territorium.

Elins och mitt besök i Arnhem skulle begränsas till ett fåtal timmar. Vi satte oss i Miatan och körde inåt centrum samtidigt som ac:n i bilen jobbade för högtryck för att tränga undan den tryckande värmen. Efter några kilometer svängde vi in på vägen som ledde ut över den stora bron som 60 år tidigare var av så stor strategisk betydelse för krigets framgång. Det norra brofästet hölls i flera dagar av 2nd Parachute Battalion under ledning av Överstelöjtnant John Frost. Frosts berättelse kan läsas under följande länk: John Frost’s story. Elin och jag körde över bron mot den norra sidan där vägen sammanlänkades med andra vägar i en stor rondell. Vi var nu inne i centrala Arnhem. Vi följde vägen mot grannstaden Oosterbeek där Airborne Museum ligger i Hotel Hartenstein som under operationen var General Urquart's högkvarter. Museet var tyvärr stängt, liksom alla andra museum är på måndagar i Holland. Utanför stod bl a en Sherman-tank och en 17 pound anti-tank gun, vilka båda hade tydliga tecken av att ha varit med i striderna kring Arnhem och Oosterbeek för 60 år sedan. Kring Hartenstein finns ett antal promenadstråk med förklarande skyltar med jämna mellanrum. Elin och jag gick den längre av dessa (4 km), den tur som går längs den yttre försvarsgränsen för Hotel Hartenstein. Längs denna gräns grävde soldater ner sig och monterade upp olika försvarsanläggningar, i det självklara syftet att hindra tyskar att tränga igenom. Elin och jag följde till en början leden, men lyckades av någon anledning gå fel vilket resulterade i en något längre promenad än vad som varit planerat. Omgivningarna var väldigt lummiga och friska, och man fick en lite tropisk känsla vid vissa platser längs promenaden.

I Oosterbeek finns en av de många amerikanska Commonwelth krigskyrkogårdar som finns spridda över världen. Alla dessa kyrkogårdar är uppbyggda kring en standard vilket gör att de flesta ser ut ungefär på samma sätt. Exempelvis finns alltid ett minnesmonument av samma modell, och korsen följer en standard. På de flesta kors finns en liten minnestext som valts ut av anhöriga från en lista med föreslagna texter. Önskemål om en egen personlig text har givetvis tillmötesgåtts. Vi besökte kyrkogården efter att vi irrat omkring runt Hotel Hartensteins vandringsleder.

På en restaurang inne i centrala Arnhem satt vi och åt senare på kvällen, och pratade om vardagslivet i våra två länder med en pratsjuk servitris. Det var varmt; en lugn och skön kväll i Holland.

Måndagen 3 juli:
Arnhembron över Rhen var livligt trafikerad på morgonen då vi kört dit för att få några bra bilder. Den södra sidan av bron där vi nu stod fanns långa längor med radhus, och några större lägenhetshus. Häftiga strider utspelades här för 60 år sedan då alla husen som då stod där jämnades med marken i takt med att de allierade försökte ta sig fram till brons södra fäste. En helt annan bild än det lugna tysta hundvallningsområde som nu finns där.

Det var nu dags att fortsätta turen mot Frankrike. Vi passerade Nijmegen en bit söder om Arnhem. Här fanns ytterligare en bro som var strategiskt viktig för det allierade fortsatta avancemanget mot Tysklands vapensmedja i Ruhr-området. Timmarna längs vägen gick medan vi i ösregn passerade städerna Breda och Gent innan vi närmade oss de franska städerna Dunkerque och Calais. I Calais uppmärksammade vi ett väsande ljud från bilen. Det visade sig att bromsbeläggen bak var utslitna. Slarvigt av mig att inte kolla skicket på dom innan vi körde hemifrån. Just som problemet uppdagades körde vi förbi en bilverkstad som annonserade om just bromsbeläggsbyte. Efter en halvtimmes skruvande konstaterade killarna att de inte hade några belägg för just vår bil. De hade en modell som var till en annan bil, men som hade passat, men eftersom de inte var exakt likadana som mina originalbelägg så vägrade de att montera dom. Vi fick helt enkelt åka därifrån med skrikande bakbromsar. Som tur var körde vi efter några kilometer förbi en Mazdaverkstad som faktiskt hade de rätta i lager. Två timmar senare och 1200 kronor fattigare fortsatte vi mot vårt mål för dagen, ett förbokat B&B i den lilla lantliga byn Canchy, strax söder om Omaha Beach. Väl framme möttes vi av familjen lilla dotter och en stor hund, en Grand Danois. Även en liten terrier sprang runt och skällde och hoppade som besatt. Ut ur den stora 300 år gamla stengården kom flickans föräldrar och hälsade oss välkomna. Antagligen var vi några av deras första gäster, för de var väldigt trevliga och man märkte att de ville få stämningen att bli så familjär och trevlig som möjligt. Pappan i huset presenterade sina två söner som gick förbi i förbifarten. Dottern på sex sju år hade gått och väntat hela dagen på att det skulle komma gäster, och hon blev lite besviken när hennes pappa inte presenterade henne för oss. Hon sa till honom och blev plötsligt på bättre humör, men lite generad, då vi hälsade på henne. Familjen visade oss runt i en del av den gamla gården som delats upp i tre delar. Tre Parisfamiljer hade nämligen köpt gården tillsammans och delat upp den, och alla bodde nu där. Vårt rum låg i ena änden av huset; ett charmigt och personligt inrett rum. På ett bord stod en kanna vatten och ett fat med muffins.

Klockan var ca 22 då Elin och jag tog en promenad i de lantliga omgivningarna. De smala vägarna kantades av jordvallar med höga ogenomträngliga häckar. Bakom häckarna låg små åkrar och fält, alla på en högre höjd än vägarna som slingrade sig genom landskapet. Det var ganska varmt, solen var på väg ner och det var alldeles tyst. Här och var låg små pittoreska stengårdar. Precis så här hade jag tänkt mig den franska landsbygden i Nedre Normandie.

Tisdagen 4 juli:
Det serverades en tidig frukost i den gamla stengårdens mysiga matsal. Att den var tidig berodde mest på att vi denna dag skulle ut på en guidad tur. Vi hade redan i Sverige bokat biljetter hos ett företag som heter Battlebus Battlefield Tours. Det erbjuds ett antal olika turer som visar hur de allierade styrkorna avancerade inåt landet den sjätte juni 1944. Man åker omkring mellan de mest intressanta platserna i en minibuss. Gruppen består aldrig av mer än åtta personer. Elin och hade bokat två av turerna, "British/Canadian Highlights Tour", och "Band of Brothers Tour". Denna dag var det de brittisk-kanadensiska styrkornas framryckning som skulle undersökas. Efter utpackning i bilen och en kort pratstund med vårt värdpar satte Miatan fart mot den lilla staden Bayeux varifrån guidningen skulle börja. När vi väl var framme fanns några av de andra på plats. Det visade sig att vi slutligen var en ganska internationell grupp, två svenskar, en norrman, en sydafrikan, två australiensare och två amerikaner. Vi hoppade in i minibussen som satte sikte på vårt första mål, krigskyrkogården i Ranville.

• Krigskyrkogården i Ranville, strax söder om Pegasus Bridge: Under den första timmen den sjätte juni 1944 påbörjades en operation som skulle vara en av de mest avgörande för invasionens framgång. Två broar över Caen Canal och floden Orne skulle intas av enheter ur 6:th Parachute Regiment. Detta för att säkra vägen mot staden Caen (om detta kan läsas mer under "Paris & Normandie 2004" på denna site). Senare under morgonen landsattes många andra enheter ur samma regemente i närliggande områden. De ur detta regemente som stupade under invasionen fick sin sista vila på krigskyrkogården i Ranville. Vi stod nu utanför porten och vår mycket kunniga guide förklarade med inlevelse och stor detaljrikedom bakgrunden och utvecklingen av operationen i detta område under de första timmarna under natten.

• Pegasus Memorial Museum: Över Caen Canal står en kopia av den ursprungliga Pegasus-bron, vilken under många år efter kriget fortfarande användes. Vid tillfället för nybyggnation av bron över kanalen breddades även kanalen en aning, vilket innebär att den nya bron är några meter längre än originalet. Originalbron sparades för eftervärlden genom att den fått en plats på det intilliggande museet Pegasus Memorial Museum. Detta är enligt expertis ett av de bästa museerna över invasionen, och innehåller massor av ursprunglig utrustning som användes just vid bro-anfallet tidigt på morgonen under D-dagen. Museet har även en av de mest inlevelsefulla guider jag stött på. En välklädd ung man genomsyrad av brittisk gentlemanna-stil. Med yviga gester och bred brittisk accent förklarade han, med hjälp av en stor modell över denna delen av Normandie, hur invasionens första timmar utspelade sig. Vi gick sedan ut på museets gård och fram till bron. Guiden förklarade anfallet av bron i djupare detalj och beskrev hur alla skador på bron, som man fortfarande kunde se, hade skett. Detaljgraden var ofta på soldatnivå, alltså att de olika soldaternas roller i anfallet förklarades och kopplades till skadorna på bron. Mycket intressant, särskilt om man tidigare läst boken Pegasus Bridge av S.E. Ambrose.
  Pegasus Bridge-anfallet utfördes med glidflygplan som var byggda i trä. Stora kraftiga konstruktioner som kunde lastas med en Willys Jeep, soldater och annan utrustning. Inte ett enda av dessa plan, Horsa gliders, finns kvar idag. Dock finns en rekonstruktion på museets gård, placerad intill de enda rester av ett original-plan som finns bevarade och placerade i en stor glasmonter.

• Stronghold Hillman: De större tyska försvarsanläggningar och bunkerkomplex som britterna hade identifierat i Normandie döptes efter brittiska bilmärken, exempelvis Morris. Hillman, liksom många av de andra gamla bilfabrikanterna är nu insomnat, men är även namnet på en tysk bunkeranläggning strax söder om Sword-sektorn som var ”huvudbunker” i den tyska försvarslinjen vid denna del av Atlantvallen. De allierade insåg aldrig under invasionens första skede komplexets betydande ställning och hur starkt det var, eller rättare sagt kunde ha varit om det bemannats av motiverade soldater istället för polska män som tvingats dit. Man kan ju tänka sig att polackerna inte var beredda att sätta livet till för tyskarnas skull, utan kanske till och med gärna såg att de allierade lyckades befria Europa. Hur som helst ligger denna befästning väldigt bra till, högt upp i landskapet och med sikt långt utmed det kustnära landskapet. Den smala grusvägen uppför det sluttande landskapet leder till parkeringen som ligger strax intill huvudbunkern. När man stigit ur bilen kan man se att just här lastades förnödenheter, bränsle och vapen av, och förvarades i bunkern. Här finns en liten väg som leder ner till avlastningsplatsen. Området är stort och under jord finns många tunnlar och rum som ännu inte är helt utforskade. Det är en ideell förening som består av ett fåtal personer som sköter om underhållet och utforskar området i jakt på intressant historia. Inga bidrag från staten tillhandahålls. Det kan vara en anledning till att just denna plats inte besöks av så många vanliga turister.

• Sword Beach:

• Hermanville: I Hermanville ligger en gammal kyrka utmed landsvägen som slingrar sig genom byn. Vägen inåt land kantas av höga stenmurar. Längs denna väg tog sig brittiska och kanadensiska styrkor. De höga murarna var ett gissel då tyskarna lätt kunde anfalla och sätta motståndarna i en mycket kritisk situation; fångade av murarna och utan möjlighet att kunna ta skydd eller retirera. Det finns ett antal gamla foton med soldater och fordon i rörelse som vi tittade på, och jämförde den exakta platsen med hur det ser ut idag. Strax utanför kyrkan ligger en brunn från vilken de allierade tog upp vatten. Denna enda brunn försåg ?? soldater med vatten ända till ??? då den till slut sinade. Här finns nu en liten skylt som förklarar brunnens strategiska betydelse.
  Den tyska propagandaministern Joseph Göbbels och hans ministerium sände ut falska radiomeddelanden som upplyste det tyska folket om att tyskarna slog tillbaka det allierade invasionsförsöket och att tyska styrkor avancerade på alla områden. Dessa meddelanden sändes för att ingjuta mod i det tyska folket och de tyska soldaterna, men var givetvis falska; de allierade var generellt sett klart starkare än tyskarna pga överlägsenhet i antal soldater och materiel, och att invasionen skulle sluta med allierad seger stod vid denna tidpunkt i stort sett klart. Men, det var inte bara det tyska folket som hörde radioutsändningarna, utan även det brittiska. För att visa hur det verkliga läget var så sände det brittiska BBC en mässa och ett tal från kyrkan i Hermanville. Detta visade att de tyska meddelandena var klart falska och att de allierade hade ett starkare grepp om Normandiekusten än de tyska styrkorna. Tyvärr har man inte kunnat hitta en enda inspelning av denna utsändning någonstans i världen. Dock nämns den i ett antal dokument från den aktuella tiden. En del människor tvivlade på att det var från just denna kyrka som radioprogrammet sändes. Alla kyrkklockor i Normandie har sin egna klang, och låter på olika sätt. Många fransmän kunde på detta sätt känna igen Hermanvilles kyrkklockor i radioutsändningen, och därmed bekräfta att det var just denna plats BBC sände ifrån.

• Stronghold Hillman:

• Sword Beach:

• Hermanville:

• Juno Beach:

• Arromanches, Mulberry B harbour:

• Gold Beach:

• Crepon:

Onsdagen 5 juli:
Bayeux hade redan vaknat när vi gick för att köpa frukost. Vi hade bara några hundra meter att gå från vårt "Bed & Breakfast" ner till den lilla centrumgatan. Med vår köpta mat tog vi bilen och körde norrut mot kusten, mot höjden utanför byn Arromanches, och svängde in på en liten stig/väg bredvid landsvägen. Med utsikt över havet, resterna av Mulberry-hamn B (se Paris & Normandie 2004) och Arromanches en bit ner i dalen åt vi vår frukost utanför bilen. Solen sken, men det kändes som om det var lite regn i luften. Detta är ett perfekt ställe att sitta med en kopp kaffe i handen och försöka se framför sig den febrila aktivitet och det mödosamma arbete som företog sig i byn och den konstgjorda hamnen nedanför under kriget.
Om man kör en liten bit västerut från Arromanches kommer man till byn Longues sur Mer. I denna by finns en stor försvarsanläggning bevarad. Detta är den enda platsen vid Normandies kust där kanonerna (150mm) fortfarande finns kvar i sina kasematter. Denna platsen användes vid inspelningen av filmen "The Longest Day" som speglar händelserna under dagen D.
Solen hade försvunnit och lite regnstänk ersatt dess plats när Elin och jag svängde in på parkeringen vid batteriet. Området är stort och består av 4 stora kasematter. Man kan fortfarande gå in och se skadorna som uppstod på både bunkrar och kanoner. Man kan på vissa ställen faktiskt se precis var granater från fartygen nere vid kusten träffat och gått vidare in i kasematten. Batteriet ligger högt upp i landskapet och utan sikt över kustlinjen nedanför. Därför användes en annan bunker en bit längre ner mot kusten där man planlade och tog mål-koordinater som sedan vidarebefordrades till batteriet. Denna "sikt-bunker" finns kvar i oskadat skick, och man kan fritt gå in i alla rum och skrymslen. När man går i omgivningarna ser man rester av tunnlar och små maskingevärs-bunkrar.

Längre västerut kommer man till Byn Colleville sur Mer. I utkanten av byn ligger den största amerikanska Commonwealth-kyrkogården i Europa. Här ligger 9387 amerikanska soldater begravda, varav många dog under D-dagen (se mer under Paris & Normandie 2004). Vi liksom många andra gick in och vandrade omkring en stund på området. Strax nedanför ligger Omaha Beach. Man kan gå ner till stranden längs en lång trappa som leder till en stig som slingrar sig genom sanddynerna ner till stranden. Vi gick ner och stod vid vattnet och försökte få en bild av det landskap soldaterna mötte under morgonens första timmar den ödesdigra dagen 1944.

Pointe du Hoc var en plats av stor betydelse (se Paris & Normandie 2004). Det blåste mycket kraftigt då Elin och jag gick omkring i det sönderbombade landskapet. Då och då gick vi, för att få lite respit från vinden, ner i någon rest av det bunkersystem som en gång funnits här. För att överhuvudtaget se någonting i det kolsvarta mörker som rådde härnere använde vi DV-kamerans IR-funktion för att se vad som fanns inne i utrymmena under jord.

I byn Grandcamp-Maisy köpte vi lite mat som vi satt i bilen och åt. Vi hade parkerat precis intill stranden. Det blåste ute, var kallt och småregnade. Vi var ganska trötta och satt nog i bilen och slöade någon timme innan vi styrde mot Carentan där vi tänkte leta upp ett boende för natten. Vi var ganska sent ute och det visade sig att det var svårt att hitta något ledigt rum. Efter en timmes letande i Carentan körde vi norrut till nästa by av intresse, Saint mer Eglise. Både Carentan och Saint mer Eglise hade mycket viktiga roller att spela under invasionens första tid. Vi hittade inget boende här heller och tänkte att vi kanske hade mer chans om vi sökte oss ut på landsbygden; det kändes som man tidigare sett massor av "Bed & Breakfast" ute på landet. Vi körde genom ett mycket vackert och mysigt landskap med Miatan; förbi gamla stengårdar som för oss svenskar såg ut som små slott. I byn Ravenoville (som också fick genomleva mycket under D-dagen) hittade vi plötsligt mitt i ingenstans ett litet hotell med mycket hög standard. Det låg precis intill vägen som leder några hundra meter från korsningen inne i Ravenoville ner mot Utah Beach. Hotellet hade endast ett fåtal rum och var nog ganska nyrenoverat. Det var ett litet hus med en liten tillbyggnad där en mycket trevlig restaurang fanns. Stället var av hög klass. Inne på gården hade en liten trädgård byggts med en pool i centrum. Det lilla hotellområdet var en liten oas mitt i den franska landsbygden. Det fanns rum lediga, och vi var mycket nöjda med att ha hittat detta lilla guldkorn. Vi gick efter en stund ner i restaurangen och satte oss. Maten var väldigt god, och själva atmosfären höjde nog även matens kvalitet en aning. Vi satt där en ganska lång stund innan vi till slut efter att ha druckit upp vårt kaffe tog en lång promenad. Vädret hade några timmar tidigare blivit mycket bättre, och solen var nu på väg ner över det vackra, lugna och stilla landskapet. Vi gick längs landsvägen ner till Utah Beach, en sträcka på cirka åtta kilometer fram och tillbaka. Väl nere vid havet stod vi en stund och tittade; jag tog några foton utmed kusten. Väl tillbaka vid hotellet hade det blivit mörkt, och dagen var till ända.

Torsdagen 6 juli:
Sainte Mère Église är en by en bit inland från Utah Beach. Här utspelades en rad intressanta händelser under första invasionsnatten. Medan 101st Airborne Division hoppade strax väster om Utah Beach med syfte att öppna upp och hålla vägarna som leder från stranden inåt land, så landade 82nd Airborne Division en bit längre inåt land. Ett av dess mål var att ta och hålla byn Sainte Mère Église som var en viktig vägknutpunkt. Inne i byn stod en lada i brand precis intill kyrkan. Byinvånarna langade hinkar med vatten, från pumpen som stod intill kyrkan, för att försöka släcka branden. Det fanns även tyska soldater på plats. De hade placerats i denna lilla by på grund av de bombräder som pågått de senaste dygnen. Plötsligt hörs ett dovt motorbuller och fallskärmar började regna ner över byn några minuter efter midnatt den 6:e juni. Tyskarna öppnar eld. Många allierade soldater skjuts ner varav en fastnar med sin skärm i kyrktornet men överlever. Till slut lämnar tyskarna byn. De är osäkra på vad som är på gång.
Skeendet denna natt är i detalj väl dokumenterat. Det är väldigt intressant att vara på plats och ta fram den dokumentation man letat upp innan och gå omkring i byn. Händelserna som utspelades här har legat till grund för filmer och böcker, bland annat filmen "The longest Day". Band of Brothers-avsnittet när Major Winters landar i skogen och tappar sitt vapen utspelar sig strax utanför centrum av byn.

Elin och jag fortsatte till slut till Azeville-batteriet en bit norr om Sainte Mere Eglise. Batteriet var byggt för fyra 105 mm kanoner som var skyddade i kasematter. Kasematterna var kamoflerade genom att de målats för att likna en vanlig bostad. Där fanns även skyddsrum och ammunitionsförråd. Allt var sammanlänkat med tunnlar och rum under jord. Elin och jag följde med på en guidad tur genom alla dessa tunnlar. Språket var bara franska, men man förstod förvånansvärt mycket ändå. Vi besökte bland annat kasematt H650 som var med och stred mot bland annat slagskeppet USS Nevada. Under striderna blev H650 träffat av en granat från Nevada. Granaten detonerade inte då den snuddade kasematten vid dess kanonöppning på framsidan. Granaten gick i stället vidare genom väggen in till ammunitionsförrådet och sedan vidare ut genom bakre väggen där ett maskingevär var monterat som bakre försvar. Vid utträngning snuddade granaten igen vid kasematten, men denna gång alltså på baksidan. Granatens väg genom kasematten syns mycket tydligt. Under 1990-talet hittades USS Nevadas granat liggandes i jorden på baksidan av kasematten.

Vi körde tillbaka söderut, passerade Ravenoville där vi sov den tidigare natten. Miatan rullade nercabbad långsamt fram längs de små vackra landsvägarna kantade av grönska och små fina gårdar. Snirklande tog vi oss ut mot havet och parkerade till slut vid Utah Beach och dess museum. Precis intill museet ligger Roosevelt Café, en gammal kommunikationscentral för de allierade. Tidigare tillhörde byggnaden och bunkern Organisation Todt som byggde alla bunkerkomplex i Atlantvallen. Nu fungerar byggnaden som ett mycket speciellt cafe som många veteraner besökt, och skrivit sina autografer på väggarna. Här finns även en internetanslutning man kan få hyra. Just när vi var här fick vi reda på att bomber exploderat i Londons tunnelbana.
Vi gick ner till stranden en stund och satt sedan och mumsade glass på en bänk intill museet. Museet är byggt på den plats där den första landstigningen på Utah skedde.

Vi körde under eftermiddagen tillbaka till Gold Beach. Det var ebb och vattnet hade dragit sig tillbaka långt ut. Vi kunde nu gå ut till de stora betongfundament som en gång i tiden byggt upp Mulberry B. Här och var rann små bäckar med vatten som man fick försöka passera utan att bli alltför blöt. Nu var det dags att leta upp ett rum för natten. Vi hittade ett på Le Chante Clair i Arromanches. Ett litet hotell som ligger utmed genomfartsleden. Kvällen spenderades på en restaurang i byn och nere vid vattnet där vi tydligt kunde se tidvanttnet komma inåt land. Med väldigt enkla metoder kunde vi beräkna vattnets hastighet till 3 cm/sekund. Hur väl detta stämmer med verkligheten har vi inte kollat upp.

Fredagen 7 juli:

Lördagen 8 juli:

Söndagen 8 juli:

Måndagen 9 juli:

Tisdagen 10 juli:

Onsdagen 11 juli: