Kön är lång till den lilla kioskluckan där vi ska registrera starten på vår trekking på Kilimanjaro. Det går oändligt sakta framåt. Runt omkring oss sitter många förväntansfulla människor och väntar på att få påbörja vandringen uppför. Det ligger ryggsäckar överallt och folk justerar och pillar med sin utrustning på gräsplätten bredvid oss. På parkeringen bredvid är förberedelserna i bestigningsteamen i full gång. Bärarna i respektive team fördelar all packning mellan sig under högljudda diskussioner om vem som ska bära vad. Det är noga med kilona; det är mycket packning som ska släpas upp på berget.

   Kilimanjaro är med sina tre vulkaniska koner Kibo, Mawenzi och Shira, Afrikas högsta berg och reser sig 5 895 meter över havet. Berget ligger i norra Tanzania och är en utslocknad vulkan. Det är världens högsta fristående berg.

   Nu rör sig äntligen kön lite fortare. Jag och min kompis Örjan har väntat i minst en timme nu och vill så fort som möjligt bli klara med registreringen här vid Machame Gate. Vi har valt att ta oss an Machame Route för bestigningen av Kilimanjaro. Det är en av de längre och mer ansträngande lederna uppför vulkanen, men samtidigt den vackraste. Det är dessutom den rutt där det är störst chans att klara nå toppen utan att få allvarliga höjdsjukeproblem. Vandringen längs Machamerutten kommer att ta sex dagar. Nedfarten går sedan längs Mwekarutten under en och en halv dag.

   För att få bestiga Kilimanjaro måste man ha ett team bestående av guider, bärare och kock. I vårt team ingår därför nio personer, varav två är guider och en är kock. Resten är alltså bärare, eller porters som de kallas. Eftersom vi elva personer ska spendera sju dygn på berget krävs en stor mängd utrustning; mat och vatten, köksutrustning, tält och sovsaker, kamerautrustning, kläder, bord och stolar etc. Bestigningar av Kilimanjaro är en mycket viktig inkomstkälla för befolkningen i denna del av Tanzania. Arbetslösheten är hög och ett abete som bärare anses vara bra och välbetalt. Den som jobbar som kock har lite bättre betalt, men det är guiderna som har högst status i denna bransch. Våra två guider, Arnold och John kommer vandra tillsammans med oss medan resten av teamet går i förväg för att kunna ha all utrustning och tält klara när vi anländer till de olika lägerplatserna.

   Registreringen är nu äntligen avklarad. Arnold, John, Örjan och jag tar de första stegen uppför backen som leder oss bort från Machame Gate (1800m) och närmare målet för dagen, Machame Hut (3000m). Vi vandrar genom den gröna fuktiga höglandsregnskogen på västra flanken av Kilimanjaro. Pga av den relativt höga höjden är det ganska svalt och friskt i luften. Vi blir förvånade av hur tyst det är; inga fåglar eller andra djur hörs. Olika växter som mossor och lavar växer på trädstammarna.

   Stigen leder högre upp och ut på en smal bergsrygg med branta stup på båda sidor, stup som döljs av den frodiga regnskogen. Det är här vi får syn på Kilimanjaros topp Kibo för första gången. Genom ett hål i den täta växtligheten blänker Kibo långt där borta i kvällssolen. Man får nu en känsla av hur lång vandringen är. Vi börjar närma oss gränsen där regnskogen övergår i en annan sorts växtlighet. Solen börjar gå ner och det bildas mystiska skuggor i skogen. Inte långt från denna gräns når vi till slut Machame Hut. Örjans och mitt tält, och tältet där mat lagas och serveras är redan uppslagna. Matlagningen är i full gång. Örjan och jag lastar av oss vår packning och sätter oss utanför tältet och pustar ut. Utsikten uppåt den glaciärprydda toppen är imponerande. Efter någon timme kommer vår ena bärare och berättar att det serveras te i mattältet och att middagen serveras en kort stund senare. Det är löksoppa till förrätt, pepparstek och potatis med kokossmak till huvudrätt. Efterrätten är friterad banan med honung. När vi kommer ut ur tältet är det mörkt ute och buskar och träd skapar svarta siluetter mot den blå-orange himlen.

   Natten var väldigt kall och vi har sovit ganska dåligt. Min sovsäck med komforttemperatur på sju grader räcker inte till; vilket jag i och för sig redan är medveten om. Det är tur att jag har ett liggunderlag med ett sju centimeter tjockt dunlager som isolerar och värmer. Även en underställs- och en fleecetröja fick åka på liksom byxorna. Vi befinner oss på 3000 meter och jag har sovit kanske tre-fyra timmar innan klockan ringde. Klockan sju serveras rykande hett te på en bricka utanför vårt tält och vi får även tvål och en skål med varmt vatten för att tvätta händerna i. Solen är på väg upp och morgonkylan försvinner snabbt.

Trafikstockning
   Dagens etapp visar sig bli ganska jobbig. Stigen leder brant uppför. Jag har en fotoryggsäck på cirka tio kg på ryggen och en tre-liters vattenbehållare på magen. Det är väldigt smidigt att alltid ha vatten till hands genom slagen från camelbacken. Vi kämpar några timmar med den branta stigen uppför, och det är en rejäl ansträngning som krävs. Alla som övernattat i Machame Hut är nu på vandring. Det är därför trångt längs vandringsleden. Vi får ständigt stanna och släppa förbi bärarna som har ett betydligt högre tempo än vi andra trots att de är fullastade med packning. Efter fyra timmar har vi nått 3500 meters höjd och det är dags för lunch. På rastplatsen flyger ett stort antal korpar runt och letar efter matrester.

   Vegetationen har under dagen ändrats sig väsentligt. Den svarta lavastenen och de vita eternelliknande buskarna som finns överallt gör landskapet väldigt vackert. Färgerna är mycket kontrastrika. Senare når vi äntligen den högsta punkten för dagen och kan börja vandra nedåt i tio minuter innan vi når Shira Camp. Lägret är beläget på en svagt sluttande och karg platå. Ett stort antal tält står uppslagna, och utanför vårt gula tält står två stolar och väntar på oss. Det är en riktig befrielse att få sätta sig ner. Fötter, axlar och nacke värker efter den långa vandringen. Vi sitter nu på 3840 meters höjd och njuter av utsikten. Av ren utmattning orkar jag knappt ställa mig upp. Den dåliga sömnen natten innan förstärker säkert trötthetskänslan som är väldigt påtaglig samtidigt som en lätt huvudvärk börjar göra sig påmind. Efter kvällsmaten går vi ut och tar lite nattbilder. De upplysta tälten blänker ikapp med stjärnhimlen i bakgrunden.

   Morgonen är kall. Ett lager frost har klätt in landskapet och våra tält. Som vanligt får vi värmande te precis intill tältet innan frukosten serveras i solen utanför mattältet. Att sitta i värmen och äta frukost med utsikt över molntäcket nedanför är inte så dumt. Jag har återigen sovit dåligt och är trött. Vandringen idag är inte riktigt lika brant som tidigare, men nu känner jag av höjden en aning. För att acklimatisera oss till den låga syrenivån vandrar vi efter lunch upp till Lava Tower som ligger på 4600 meters höjd. Lava Tower är en stor bit lavaberg som kastats ut mitt i landskapet. När vi kommer fram är landskapet klätt i en tjock dimma och vi tar en stunds paus.

Höjdsjuka
   Den största risken man tar vid bestigning av ett så här pass högt berg är att man blir utsatt för AMS (Acute Mountain Sickness). Detta är ett mycket allvarligt tillstånd som vem som helst kan hamna i; hur vältränad man är har ingen större betydelse. En mild form av AMS är dock inte farligt så länge man förstår och kan tyda symptomen, samt förebygga risken att tillståndet förvärras. Ju högre upp man kommer ju lägre blir syrehalten och lufttrycket. Den lägre syrehalten gör sig påmind från 2500 meter. Intervallet mellan 2500-3700 meter bedöms som "high altitude", och upp till 5500 meter bedöms som "very high altitude". "Extreme altitude" definieras som över 5500 meter. Kilimanjaros högsta topp är 5895 meter. Att förbereda sig för att klara av höga höjder är inte så lätt. Hur man reagerar på låg syrehalt är väldigt individuellt. För att öka chanserna att nå toppen utan att drabbas av AMS finns ett antal knep att ta till. Först och främst ska man under vandringen ta det väldigt lugnt; gå mycket sakta och inte överanstränga sig. Att dricka mycket vatten är viktigt; tre-fyra liter per dag. Vidare ska man se till att inte börjar frysa. Detta är särskilt viktigt då man kommer upp på lite högre höjder eftersom det pga den tunna luften är lättare att bli nerkyld än normalt. Man ska gärna övernatta på lägre höjd än man vandrat på under dagen, för att på så vis vänja kroppen vid den låga syrehalten. Rutterna på Kilimanjaro är lagda så man uppnår detta. Ett ytterligare sätt är att stanna ett dygn längre på cirka 4000 meters höjd än normalt. Den extra kostnaden för detta är inte så hög och man får då dessutom tillfälle att se lite mer av berget. Det finns även medicinering för att dämpa höjdsjuka, men det råder delade meningar om hur nyttigt detta är för kroppen. Vi har beslutat att inte använda medicinering, dock använder vi naturläkemedlet Ginko Biloba som sägs ha en extra syreupptagande effekt på kroppen. Experiment har gjort på personer som togs till Denali (Mount McKinley) i Alaska. De som fick Ginko klarade av höjden betydligt bättre än de som fick placebo. Kanske ger det samma effekt på oss.

   Efter en halvtimme vid Lava Tower fortsätter vi ner mot Barranco Hut (3800 m). John berättar under vandringen att toppen ligger bland molnen till vänster om oss, och att det kommer att bli en fin vy när molnen framåt kvällen skingrar sig. Bergsbranten vi kan se just nu och dess vinkel uppåt gör att vi kan få en bild av hur högt berget kan vara. Några minuter senare när vi på avstånd ser lägret på en klipphylla nedanför oss blir det ett litet hål i molntäcket och toppen bredvid oss visar sig. Det är nästan en skrämmande vy vi ser framför oss; berget verkar på så här nära håll mycket högre än vi föreställt oss. Hur fanken ska vi kunna ta oss ända dit upp!? Vi kommer fram till lägret där vårt tält blir det första vi ser. Det är uppsatt precis intill en stor Senecio kilimanjari och en Lobelia deckenii.

Väggvandring
   Vi vaknar en timme senare denna morgon. Dagens etapp är inte så lång, och inte heller speciellt krävande. Utanför tältet är marken täckt av ett lager frost. Det har börjat bli aktivitet i de närmare 100-tal tälten. Kockar och bärare är uppe och har satt igång arbetet med att fixa frukost, riva tält och packa utrustning. För första natten har jag sovit riktigt bra. Jag har nog fått åtta-nio timmars oavbruten mycket välbehövlig sömn.

   Efter att legat och dragit mig en stund under morgonen går jag ut i kylan. Solen har fortfarande inte kommit över berget, men det dröjer inte länge förrän de första starka solstrålarna träder fram vid det imponerande glaciärprydda berget ovanför. Jag ställer kamerastativet på en intilliggande höjd och tar några bilder när solstrålarna tar sig över bergskanten och skiner ner genom dalgången. Genast försvinner kylan och frosten. Det blir betydligt varmare och fler och fler kommer ut ur sina tält.

   Dagens etapp startar med en kort nedförsbacke innan vi kommer fram till Barranco Wall, en bergsvägg som på avstånd ser helt lodrät ut, vilket den faktiskt nästan är. Att ta sig uppför väggen tar ungefär en och en halv timme. Vissa partier är så nära klättring man kan komma. Hur bärarna klarar att ta sig upp här med all sin packning är svårt att förstå. Vandringen fortsätter genom storslagna dalar och bergskammar. Utsikten är enastående så här långt ovanför de lägre molnlagren. Till slut närmar vi oss Karanga Hut, vårt nästa läger.

Ödmjuk inför naturens storslagenhet
   Efter eftermiddagens te-stund är det läge att ta fram fotoutrustningen igen. Vädret är mycket fint. Toppen ligger gömd bakom molnen precis intill oss. Lägret ligger på en sluttning; tittar man söderut ser man långt under oss ett molntäcke; norrut finns Kibo. Eftersom vi är på så hög höjd kan man tydligt se att jorden är rund genom att molnen bildar en tydlig krökt gräns mellan molntäcke och den djupblå himlen ovanför. Upp genom molnen stiger Mount Meru, ett berg lite lägre än Kilimanjaro.

   Plötsligt skingrar sig molnen kring Kibo och mer och mer av berget blir synligt. Samtidigt som molnen försvinner börjar solen gå ner och ljuset som bildas är oslagbart. De färgglada tälten i kontrast till den blå himlen och det berget med sina gnistrande glaciärer i kvällssol är en mycket speciell upplevelse. Men inte nog med det, tittar man västerut är himlen färgad i alla tänkbara nyanser när solen går ner strax intill Mount Merus topp. Denna solnedgång måste vara mycket svårslagen; gigantiskt himlavalv, jordens krökning, molntäcket, Mount Meru och solens ljusspel mot molnen. Sanslöst!

   När vi efter kvällsmaten kommer ut i mörkret kan man se ljusen från städerna och byarna långt nedanför. På himlen lyser stjärnorna i miljontal. Stora strimmor av Vintergatan syns tydligt. Det har börjat blåsa kraftigt, men jag tar ändå ut kameran och utsätter den för ansenliga mängder grus och damm som flyger omkring i luften. Inne i tältet igen börjar jag skriva på resedagboken samtidigt som blåsten tilltar. Till slut blåser det så kraftigt att jag blir tveksam på att tältet kommer stå intakt hela natten. Den vanliga malariatabletten och kvällens Ginko Biloba sänks med några klunkar kallt med tabletter renat vatten innan, det är dags att försöka få några timmars sömn.

   Det är helt igenmulet när vi vaknar vid sju-tiden. Det blåser fortfarande lite men är inte så kallt, inte minusgrader i alla fall. Efter frukost börjar vi vandra uppför. Uppförslutet pågår i cirka två timmar innan vi når ett krön. Vi kan nu se Barafu Hut på andra sidan dalen, uppe på bergskammen. Vi börjar vandra neråt och når till slut den branta väggen som är sista hindret för att komma fram till vårt tält. Någonstans i mitten av branten tar den tunna luften musten ur mig. Jag blir extremt trött. Väl framme vid tältet på 4600 meter är jag helt slut. Efter lunch planerar vi och plockar fram den utrustning som vi behöver för nattens toppbestigning. Mitt i detta får jag dessutom plötsligt en ganska jobbig huvudvärk.

   Det är otroligt hur bra ens favoritmusik kan bli i sådana här situationer, när man befinner sig i en upprepande dagsrytm i kargt landskap, samma ljud omkring sig i flera dagar. Jag fram mp3-spelaren, täcker ögonen med armen så det blir mörkt, trycker på play och en blytung och kraftfull Sorrow med Pink Floyd fyller ljudrymden på lagom hög volym. Den låten har nog aldrig varit så stark i sin framtoning som nu.

   Klockan är nu strax efter fem på eftermiddagen och klockan sex serveras kvällsmat. Sedan ska vi gå och lägga oss och försöka sova fram till 23-tiden då vi blir väckta och får en lätt "frukost". Vi ska sedan vandra till Stella Point på 4-5 timmar, och ytterligare 2 timmar till Uhuru Peak, Afrikas högsta punkt. Detta ska göras i mörker, kraftig kyla, huvudvärk och trötthet. Får se hur det går.

   Klockan 23 ringer min mobil samtidigt som en av bärarna kommer och väcker oss. Jag har inte sovit något alls; Örjan någon timme. Vi drar på oss de framlagda kläderna och tar vår packning och går till mattältet där vi får frukost. Det är förstås kolsvart ute. Man kan därmed se massor av små ljuspunkter som förenar sig i en lång rad uppför berget. Det är pannlamporna på de personer som redan gett sig iväg. Vi två och våra två guider ger oss sakta sakta uppför den första branten. Det är ganska kallt, jag är trött och har inte kunnat få i mig så mycket mat. Huvudvärken har som tur är släppt. Den första tiden är det trafikstockning längs leden. Ljuskäglor lyser och ljudet av vandringsstavar som träffar marken hörs överallt. En del, särskilt amerikanerna, pratar, skrattar och sjunger hela tiden. Även många guider sjunger och peppar sina trötta kunder. Vi går utan att prata för mycket eftersom det tar en hel del på krafterna i den tunna luften. De första timmarna går bra. Det börjar sedan bli kallare och vi tar på oss mer kläder. Detta resulterar i att man vid jobbiga partier blir för varm. Den första branten består av sten och klippavsatser. Väl uppe planar leden ut och börjar efter några hundra meter att gå nerför berget en bit innan den vänder uppåt igen. Nästan hela resterande del av leden består av ett tjockt lager lös lavagrus. Det är här jag börjar bli ordenligt trött. Vi är nu på strax över 5000 meters höjd där syrenivån är ungefär hälften av vad man är van vid. Detta tillsammans med tröttheten gör att jag får ta fram alla krafter för att ta de små stegen framåt. Vi tar pauser då och då för att samla ny energi. Så här håller vi på i någon halvtimme. Vi har kommit ungefär halvvägs till Stella Point, och då har vi redan gått i cirka 3 timmar. Vi pausar några meter längre fram. Örjan har tappat känseln i foten och är rädd för förfrysning. Han har sämre blodcirkulation i ett ben efter en mc-olycka. Har man väl börjat frysa på denna höjd är det oerhört svårt att öka kroppsvärmen. Genom att dricka mycket kan man reglera värmeförlusten och hålla sig varm. Vi dricker inte så mycket för tillfället eftersom vattnet är så kallt. Så fort jag sväljer det kalla vattnet kommer må-illa-attacker. Det tar dessutom mycket energi att dricka.

   Örjan vill vända. Min energi är visserligen helt slut, men om jag verkligen vill så kan jag kanske locka fram tillräckligt med kraft för att fortsätta en bit. Vi bestämmer oss för att Örjan går tillbaka till baslägret, och jag fortsätter. Jag är verkligen helt utmattad, men tar ett steg uppåt, stannar, ett steg till, stannar; och så håller det på. Efter ytterligare någon timme börjar jag få balansproblem, illamående, och jag fryser från och till. Det enda jag koncentrerar mig på är att ta nästa steg framåt, och därmed komma ett steg närmare det efterlängtade målet. Det är fortfarande mörkt, jag är halvtomhalvt bortdomnad, det är 10-15 minusgrader och jag står totalt utmattad någonstans på ett berg i Afrika. Just nu borde jag undra vad jag håller på med, men jag tänker inte på annat än att ta mig framåt.

   Eftersom det är mörkt kan med hjälp av strimmorna av pannlampor framför oss se hur långt det kvar. Det ser ut att vara långt, och mycket brant. Dessutom är det bara lösgrus. Kylan medför att slangen till camelbacken fryser. Därför får jag ta av mig camelbacken och skruva av påfyllningslocket varje gång jag ska dricka, vilket inte blir så ofta eftersom det tar mycket energi att ta en enda klunk vatten. Jag får liksom planera in andningen i förhållande till när jag ska dricka. Dessutom är vattnet så kallt att må-illa-attackerna kommer varje gång jag dricker.

   Vi börjar närma oss den sista sträckan av branten inför Stella Point samtidigt som solen stiger upp bakom min rygg. Jag är nu så bortdomnad från verkligheten att jag inte bryr mig om soluppgången trots att det är just den som jag sett fram emot att ta bilder av. Det enda jag har i tanken är att klara nästa steg. Solen stiger genom ett tjockt fluffigt molntäcke. Mawensi, Kilimanjaros näst högsta topp är klädd av molntäcket som dock skingrar sig av solens strålar så den dramatiska toppen sakta klarnar. Jag har varit så koncentrerad på klättringen uppåt att jag inte sett den stora glänsande glaciären som ligger och badar i morgonsol bredvid mig.

   Jag har nu förutom tidigare nämnda problem även ont i lungorna och njurarna. Jag har varit utan energi under lång tid, så var den sista kommer ifrån vet jag inte. Denna sista gnutta energi tar mig nu uppför den sista branten till Stella Point. Jag tror att John går någonstans i närheten och pratar med en annan guide. Jag har den sista tiden varit orolig för att mina problem ska kunna vara farliga och kanske ge större problem/skador om jag fortsätter. Jag bestämmer mig därför att ta mig upp till Stella Point, men därefter vända tillbaka. Slutligen når jag äntligen Stella Point klockan 06.45. John gratulerar och bjuder på te.

   Det finns tre officiella punkter på Kilimanjaro vilka man kan få certifikat för att ha bestigit. Det är Gilmans Point på 5685 meter, Stella Point på 5756 meter och slutligen Uhuru Peak på 5895 meter. Skulle jag fortsätta mot Uhuru Peak skulle det under normala omständigheter ta cirka två timmar enkel tur. För mig skulle det säkert ta tre timmar. Jag vet ju dessutom att jag har lika långt att gå tillbaka nerför berget, och någon energi för det kommer vara svårt att få fram.

   Under planeringen av resan har vi många gånger sagt att om man klarar sig till Stella Point så är man faktiskt tvungen att gå den sista biten också, oavsett hur trött man är. Men så sa vi när vi satt på ett skönt fik med en god latte på bordet bredvid. När jag står på berget i den situation jag är i så blir det en helt annan sak. Det går inte att föreställa sig en sådan utmattning utan att själv känna den. Jag vågar helt enkelt inte fortsätta på grund av mitt dåliga skick, och risken för skador. Om något skulle hända, vilken hjälp skulle jag kunna få då; ingen. På Kilimanjaro finns ingen möjlighet till hjälp. Så, vi vänder tillbaka efter en stund vid Stella Point. John försvinner nerför branten med lösgrus. Han liksom "surfar" ner genom gruset i hög fart. Jag kan förstås inte hålla hans tempo. Till min förvåning så känner jag mig inte lika trött som tidigare. Jag använder nu helt andra muskler än jag gjort på vägen upp, så det känns lättare på vägen ner.

   Väl nere gratulerar de andra i lägret mig till att ha nått Stella Point. Det bjuds på ett stort glas juice. Jag går till vårt tält där Örjan ligger och tar det lugnt. Vi ska om några timmar få brunch innan vi fortsätter att vandra nerför till Mweka Hut. Jag somnar direkt i tältet och vaknar någon timme senare.

   Efter packning av våra prylar påbörjade vi nedstigningen till Mweka Hut, vilken tar fyra timmar. Till kvällsmat får vi som vanligt en god soppa till förrätt. Till huvudrätt blir det kycklinggryta med ris. Efterrätten är en tårta med texten "Goran & Orjan, EAAC, KLM". Kul! Efter middagen går vi till registreringsskjulet och köper varsin Kilimanjaro Premium Lager som vi tar med till tältet. Den sista natten på Kilimanjaroäventyret påbörjas. Vi ser nu fram emot safarin som ska ta över där bestigningen slutar.

Sista dagen
   Jag vaknar efter att ha sovit varenda av nattens minuter. Jag känner mig dock matt i kroppen och har huvudvärk, vilken släpper så fort jag kommer ut i friskluften. Det är disigt i lägret på grund av nattens regn. Mweka hut är beläget i regnskog på 3000 meters höjd. Lägret är genomkorsat av vandringsleden, och på båda sidor finns områden som är fria från träd, vilket bildar små rum i skogen. På dessa platser sätts bestigarnas tält upp; mattält, guidernas tält och turisternas tält intill varandra. Överallt är det folk.

   Vandringen mot Mweka Gate är vår sista etapp. Vi går liksom första dagen genom regnskog. Under vandringen blir vi passerade av bärare, vilka är glada att arbetet snart är över för denna gång. De har ett högt tempo med sin tunga packning och risken är stor att de ramlar på det hala nerförslutande lerunderlaget. Efter några timmar kommer vi fram till den 4WD-väg som är den sista biten av leden innan vi når Mweka Gate. När vi är framme kommer våra bärare mot oss på vägen och dansar och sjunger, tar i hand, kramas och välkomnar oss. Vi går ner mot bussen som står parkerad utanför registreringshuset, samtidigt som bärarna börjar sjunga en annan sång; en sång vi ofta hört på berget. Den handlar om Tanzanias naturskatter; Kilimanjaro, Serengeti, Ngorongoro etc. Vi registrerar vår ankomst och jag får ut mitt bestigningscertifikat för Stella Point.

   Bussen avgår efter en stund med målet Arusha. Örjan och jag har diskuterat vad vi ska ge i dricks. Normalt är att ge en bärare US$20- 30, en kock US$30-40 och en guide US$60-70. Vi rådfrågar Arnold, och han tycker att det räcker med det vi tänkte ge, nämligen 35, 50 respektive 70. Under bussresan ändrar vi oss och ber Arnold ändra uppgifterna på den lapp vi gett honom. Vi ökar på dricksen en aning och ger istället 40, 60 och 90. Eftersom vi inte har annat än stora sedlar så ber vi Arnold att fördela totalsumman mellan de andra. Han meddelar alla i bussen vad de ska få i dricks, vilket följs av applåder och "asante sana" (tack så mycket). De verkar bli nöjda. Vi har varit lite oroliga att vi skulle ge för lite och verka snåla.

   Bussen stannar till i centrala Arusha vid en restaurang där Arnold bjuder oss och John på lunch. Väl framme vid Outpost Lodge där vi bokat ett rum packas våra saker av. Vi ger totalsumman US$420 till John för att han ska fördela pengarna. Det märkes att de var väldigt tacksamma, de tog i hand med båda händerna och var mycket tydliga i sina gester att de var väldigt nöjda. Det kändes bra att kunna glädja så pass mycket med för oss så förhållandevis lite pengar.

   Vi ber alla ställa upp sig för ett gruppfoto. Det blir en bra bild där alla är samlade. Vi säger hejdå till alla och går till vårt rum. Det är väldigt skönt att kunna slänga sig på sängen och bara slappna av. Efter lite plock med prylarna tar jag en mycket välbehövlig dusch. Örjan sätter igång tv:n och till hans stora glädje är det fotboll. Efter duschen tar jag min resedagbok, går och köper något att dricka och sjunker ner i en skön korgstol vid poolen. Bredvid sitter ett gäng ungdomar som engagerat pratar om de närmaste dagarna då de ska bestiga Kilimanjaro. Jag sitter tyst och lyssnar, och småler lite samtidigt som jag tänker igenom vad vi precis varit med om. Ungdomarna skulle bara veta vilket spännande äventyr de är på väg att ge sig i in. Samtidigt som jag tar en klunk av min kalla Kilimanjaro-öl och myser av bekvämligheten i den mjuka fåtöljen blir jag lite avundsjuk på dem, de har ju hela äventyret framför sig □