Söndagen 20 juli:
Resväg: Växjö - Nikkaluokta.
Det doftar som en nytjärad ladugård full med Laphroaigwhisky i den lilla tågkupén där Elin och jag sitter tillsammans med två tjejer i 30-årsåldern. Doften kommer från våra Lundhagskängor som vi igår smorde in med en tjärliknande smörja för att mjuka upp och öka skinnets vattenbeständighet. Jag tror det mest är Elins kängor som luktar eftersom de är nya och inte varit insmorda förut Mina som varit med några år nu verkar dra åt sig medlet så pass att doften inte blir så tydlig. Tjejerna är ganska lika varandra, kanske är de syskon. Av deras prat verkar det som de varit på Kiviks marknad och sysslat med någon typ av försäljning; jag antar att de jobbar för Tele2 eftersom de har mobilband med Tele2-logga.

Vi sitter i en liten inglasad bur i 1-klassvagnen längst bak i tåget mot Stockholm. Utanför fönstret susar juli månads grönska förbi under en moln- och regntyngd himmel. Årets sommaräventyr har precis börjat och vi ska från Stockholm flyga till Kiruna varifrån vi tar bussen till Nikkaluokta för att imorgon påbörja vår vandring mot Kebnekaise fjällstation. Fjällstationen ska vi ha som basläger för bestigningen av Kebnekaises sydtopp. Vandringen ska sedan fortsätta  ut på och söderut längs Kungsleden tills vi efter någon vecka når slutmålet Saltoluokta Fjällstation.

De två tjejerna har nu somnat till tågets lugna vaggande gång. Är det möjligtvis gårdagens fest som de tidigare pratade om som är orsaken till tröttheten, eller har tjärdoften en sövande effekt; jag inbillar mig att det är det senare. Elin som sitter mitt emot mig har också fallit offer för tröttheten och nickar till då och då. Regnet öser nu ner när tåget susar vidare mot huvudstaden.

På Arlanda visar det sig att planet till Kiruna är försenat vilket resulterar i att vi kommer missa sista bussen till Nikkaluokta. När vi nått Kiruna har vi och alla andra som skulle åkt med bussen lite tur. Busschauffören, en man i 65-årsåldern, meddelar att han gör en extra specialrunda eftersom så många ska till Nikkaluokta. Han tjänar förstås en liten svart hacka på det hela.

Fyrbäddsstugan vi hyrt i Nikkaluokta är stor som en vanlig campingstuga. Det finns elspis men inget rinnande vatten, så vatten får vi hämta i ett servicehus bredvid. Det finns gått om myggor här och det är svårt att freda sig när jag går ner och hämtar vatten till matlagningen. Vi är hungriga och på spisen fixar vi lite snabbt ihop spagetti och köttfärssås som vi nyss köpt i den lilla butiken i huvudbyggnaden. Här i Nikkaluokta, som är starten för mångas vandring in i Laponia, kan man även bo i huvudbyggnadens lite finare rum, och man kan i restaurangen bli serverad olika spännande maträtter ur den samiska matkulturen.

Jag har precis lagom till vandringen dragit på mig en kraftig förkylning, typiskt att det skulle ske just nu. På grund av förkylningen, och en väldigt irriterande mygga som jag trots idoga försök under natten inte lyckas ta död på, sover jag inte särskilt bra denna natt. Men, den dryga resdagen som startat vårt äventyr är till ända, och nu har vi allt det roliga framför oss, så lite initial sömnbrist kan jag stå ut med.

Måndagen 21 juli:
Vandringssträcka: Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation
Väder:
Vi har en spännande dag framför oss när vi ska gå in genom porten till det stora vidsträckta vildmarksområde som ligger framför oss. Jag har ju varit här en gång tidigare, och även vandrat på andra platser, men det är första gången Elin drar på sig ett par vandringskängor. Vi har därför för Elins debutvandring valt ett av de främsta vandringsområdena i Sverige, med förhoppningen att hon ska bli få mersmak. 

Vi vaknar tidigt denna morgon och är rejält hungriga. Det är ett av de få tillfällen under vandringen som vi har tillgång till elspis, vilket underlättar frukostfixandet en aning. I samma byggnad där vi hämtar vatten och i iskallt vatten även diskar grytor och bestick, finns duschar, bastu och toaletter. En varm dusch efter frukosten piggar upp och innan vi börjar fixa och förbereda packningen sätter vi oss på trappan till verandan på vår stuga och njuter av lågprispulverkaffe och omgivande natur. Andra vandrare omkring oss börjar också förbereda sig för den första strapatsen utmed leden västerut. Vi sitter kvar en stund och tar det lugnt, vi har bara en tid att passa idag, och det är båten över sjön Laddjujaure som avgår klockan elva.

Vid niotiden lämnar vi tillbaka stugnyckeln och börjar sommarens vandring genom att passera under en triangelformad port byggd av tre rödmålade trädstammar, med en skylt där det står "Kebnekaise". Leden går genom en dal med låg björkskog och en älv några hundra meter till vänster om oss. Molnen täcker himlen och solen tittar fram vid några sällsynta tillfällen. Vi passerar torrlagda älvfåror som har spångats för att man ska kunna ta sig över under snösmältningsperioden. Vi går lite längre fram över den forsande älven på en hängbro, och kommer strax innan elva fram till vårt första delmål för dagen, båtplatsen vid sjön Laddjujaure. Här finns möjlighet att köpa något ät- och drickbart, vilket vi gör, och sätter oss ner och väntar tills båten ska lägga ut.

Båtturen är valfri och den som hellre vill vandra längs sjön kan göra det, men att sakta glida genom sjöns gröna smältvatten är en upplevelse i sig. Tyvärr visar sig inte solen denna dag, men vid solsken får man en vy framför sig som man inte trodde fanns i Sverige. Sjöns gröna vatten nästan lyser i solen och bergsmassiven långt där framme med Kebnekaises vitskimrande topp i stark kontrast mot den klarblå himlen är en syn av världsklass. Att båtturen kortar vandringssträckan från 19 till 14 km är faktiskt inte heller helt dumt, med tanke på att den första vandringsdagen ofta brukar vara ganska energislukande. Båten körs av en man i släkten Sarri, en släkt som har byggt upp och utvecklat mycket av turistnäringen kring Kebnekaise. Han har massor att berätta när folk frågar och visar sig nyfikna.

Efter en skön tur med båten som sicksackat sig fram i vattnet för att inte fastna på sandbankarna som finns här och var, hoppar vi av vid en liten träbrygga. Här står redan ett gäng färdigt att gå ombord för att åka åt motsatt håll. Vädret har nu blivit ännu lite bättre och vi ser mer och mer av solens strålar. Istället för att börja vandra vidare som de andra gör så sätter vi oss en stund strax intill bryggan, bara för att vi kan; vi har all tid i världen.

Några nävar nötter och kallt vatten sitter fint innan vi sakta reser oss, tar på oss ryggorna och vandrar vidare. Efter en stund ringlar leden sig upp en bit på sluttningen till höger om oss och vi går genom ett landskap av stora stenblock och snårig björkskog. Vi ser ett krön en bit framför oss och när når fram så öppnar sig hela den stora dalen Laddjuvaggi med Kebnekaise fjällstation som en liten prick långt framför oss. Bergsmassiven vi sett från båten har nu växt i storlek och Duolbagornis snöfyllda kraterliknande topp ligger precis i blickfånget. Vi passerar en myr där leden spångats, samtidigt som jag börjar känna av att vi inte ätit något under dagen. Det största misstaget man kan göra när man vandrar just denna sträckan är att hoppa över lunchen. Jag tänker dumt nog denna gång, liksom förra gången jag var här, att, - Ah det är inte så långt kvar till fjällstationens förträffliga restaurang, vi väntar att äta tills dess. Men, sträckan är så pass lång så man behöver verkligen se till att få i sig tillräckligt med energi, särskilt jag som är totalt genomförkyld och därmed lite trött i kroppen.

Efter ytterligare en bit når vi fram till en perfekt pausplats där det rinner en liten strid bäck från vilken vi fyller på våra vattenflaskor, för att efter en stund ta oss an den sista etappen till fjällstationen. Innan vi når fram passerar vi en djup kanjon där vattnet slipat sig ner i berggrunden. Hängbron över avgrunden är stadig och när vi gått över börjar vi se de första uppslagna tälten lite här och var. Det är många som inte bor på fjällstationen utan de tältar i omgivningarna istället, men kan om de så önskar använda fjällstationens självhushållskök och andra bekvämligheter som duschar och toaletter.

Vi är nu äntligen framme vid fjällstationen och vi sätter oss utanför på några trämöbler och pustar ut. Elin är pigg men jag är faktiskt riktigt slut. Nu behöver jag mat och en säng att slänga mig på för att få en stunds vila och avslappning av ansträngda muskler. Vi hade innan vi åkte förbokat två bäddar i ett fyrbäddsrum och jag hämtar nyckeln i receptionen och inom några minuter har jag lagt mig ner på den mjuka madrassen. Under högsäsong är det säkrast att förboka på fjällstationerna om man vill sova i ett rum. Fjällstationerna nekar aldrig någon en övernattning, men när rummen är slut läggs madrasser ut i nödvändig mängd för att alla ska få en sovplats.

Nä, nu är vi jäkligt hungriga så vi går till den lilla butiken och köper en burk köttfärssås som vi tillagar i självhushållsköket; vi orkar inte gå till restaurangen och vänta på maten. Det är ganska tomt i köket så vi sitter kvar en stund vid vårt bord, innan loungen nere i huvudbyggnaden blir nästa plats där vi slår oss ner, i mjuka sköna fåtöljer. Vi sitter här i värmen och i den mysiga atmosfären någon timme innan vi går ut en liten runda. Några hundra meter västerut når man upp till högsta punkten på ett krön från vilket man har en imponerande utsikt över dalen som breder ut sig i alla riktningar. Imorgon ska vi gå ner i dalen och fortsätta någon kilometer innan vi svänger in på leden som leder till Kebnekaises sydtopp på 2104 meter. Men nu är det läggdags.    

Tisdagen 22 juli:
Vandringssträcka: Topptur Kebnekaise
Väder: Regn och snö
Vi vaknar av att det smattrar mot rutan. Inte bra eftersom det är dags för toppbestigningen av Kebnekaise. Vi har egentligen en extradag inplanerad i schemat, men vi vill ändå gärna komma iväg denna dag. Vi bestämmer oss för att sticka iväg efter frukost om regnet avtar. I huvudbyggnadens matsal käkar vi en bastant och god frukost och tar även med oss varsitt matpaket så vi har något att äta på väg upp mot toppen. När vi kommer ut så har regnet minskat och det duggar bara lite lätt, så vi drar på oss våra regnställ, tar lite lätt packning i en av ryggsäckarna och ger oss iväg över krönet och vidare ner i dalen. Det är blött och lite lerigt här och var, tur vi har regntäta kängor. Efter en bit delar sig leden och vi väljer att gå till vänster, vilket är den västra leden upp till toppen. Hade vi valt höger hade vi gått längs den östra leden, vilken kräver en liten dos av klätterkunskap, vilket vi inte har. Leden börjar gå rejält uppför när vi når fram till Kittelbäcken, som egentligen inte är en bäck utan en kraftigt forsande älv. Vi har nu älven till vänster om oss, en bra bit ner i en ravin på vars övre kant vi vandrar brant uppåt. Det gäller att inte vara alltför känslig för höjder här eftersom vissa sträckor stupar brant neråt vattnet.

Det är varmt att gå uppför och det blir ett antal pauser innan vi når upp till Kitteldalen som är formad som en djup gryta på vars botten vi nu står. Vi är helt omringade av höga bergssluttningar och det är, om man inte redan varit här tidigare, lite svårt att avgöra var man ska gå vidare för att ta sig uppåt. Leden är markerad med röda stenar med jämna mellanrum, men det är väldigt lätt att missa dem här uppe. Dessutom ligger det ganska mycket snö omkring oss, och älven är på vissa partier täckta av snöbryggor som ser lite oroväckande känsliga ut. Vi lyckas hitta en väg över det breda vattendraget genom att hoppa på stenar, och kan därmed fortsätta vanringen uppför sidan på berget Duolbagorni. Härifrån och resten av leden till toppen består enbart av stenblock och åter stenblock vilket gör vandringen relativt krävande. Just nu ligger det ett tjockt snötäcke på stor del av norrsidan av Duolbagorni vilket innebär att vi får ta det extra försiktigt när vi går genom de hala snöpartierna. Här vill man inte halka omkull och kasa nerför berget, särskilt inte med hala regnkläder på. 

Vi når till slut upp till en liten dal mellan Duolbagorni och berget Vierranvarri, vilket sluttar väldigt brant uppför. Det är den vägen vi ska gå, så det är bara att ta nya tag och ta sig an den sten- och klippfyllda branten. Detta är vandringens jobbigaste parti tycker jag. Det är en lång sträcka, det är brant, och det är jäkligt jobbigt underlag. När man kommit upp en bit så kan man vända sig om och får då en nästan skräckinjagande vy långt ner i dalen Sinnivaggi med jätteberget Sinnicohkka som reser sin lodräta gigantiska vägg med forsande vattenfall av smältvatten. Här ska man helst inte ha anlag för svindel! Det har jag, så jag vänder mig snabbt om igen och vi fortsätter klättringen uppåt, uppåt, uppåt. Det blåser och regnar nu kraftigt och jag och även Elin är genomblöta trots regnställ. Vi får se till att inte stå stilla för länge för då börjar man lätt frysa. Vi når till slut toppen av Vierranvarri, bara för att på andra sidan gå ner för berget igen. Sträckorna är långa och väl nere från Virranvarri når vi Kaffedalen. Här ligger fullt av snö och detta är den sista platsen där man normalt sett kan komma åt vatten, vilket vi nu inte kan pga det tjocka snötäcket. Nu återstår en lång lång mycket jobbig vandring uppför sydsidan av Kebnekaise. Jag är genomförkyld, genomblöt, nerkyld och börjar dessutom bli lite trött. Men, det är bara att fortsätta och försöka få upp värmen utan att överanstränga sig. Vi går och går och går och det känns som vi inte kommer någon vart alls, men det gör vi. Till slut når vi den "nya toppstugan" där vi går in. Här finns några bänkar, ett bord, och några filtar. Vi har gjort misstaget att inte ta med något varmt att dricka vilket vi nu verkligen ångrar. De genomblöta kläderna börjar kyla ner oss när vi satt oss. Eftersom kläderna är så blöta har fukten runnit längs benen ner i mina kängor. Nu skulle vi haft ett ombyte torra kläder, vilket vi inte heller har. Vi försöker samla energi genom att äta vår medhavda matsäck innan vi av ren självbevarelsedrift ger oss ut i ovädret igen.

Vi är så pass högt upp nu att det börjat snöa. Snön och molnen gör att vi bara kan se några meter framför oss och det blåser kraftigt. Som tur är har jag varit här förut och vi tar oss upp mot toppen genom att ta en lite riskabel genväg genom den djupa snön. Till slut får vi se några andra fotspår som är nästan igensnöade. De är från en ensam kille som är en halvtimme före oss. Vi fortsätter. Tiden går och vi har nu gått så pass lång stund sen vi lämnade stugan att vi borde vara framme vid toppglaciären, men eftersom vi inte kan se något framför oss så är det först när vi möter killen som varit på toppen och vänt som vi är säkra på att vara nära. Plötsligt går det brant uppåt och vi förstår att vi nått toppglaciären. Molnen lättar lite lite och vi ser toppen ett tjugotal meter framåt/uppåt. Eftersom det är så mycket snö och svårt att se så gäller det nu att vara väldigt försiktiga. Ytan på toppen är max två kvadratmeter stor, och dessutom väldigt ojämn pga all snö, och det stupar brant 500-1000 meter ner på båda sidor. Härifrån har man vid fint väder en helt sanslös utsikt över de svenska och norska massiven. Tyvärr får vi inte den belöningen idag. Särskilt synd för Elin som är här för första gången. Vi ställer oss en och en på toppen och fotar varandra, innan vi båda med ostadiga ben står på Sveriges högsta punkt samtidigt. 

Jaha, det var det det. Klockan är nu tre och det tog oss sex timmar att komma upp hit. Nu är det bara att ta sig ner igen. Det kommer dock ta lika många timmar till innan vi kommer ner så pass långt att det känns som vi är i mål. Det är lika jobbigt och tar lika lång tid att gå nerför som att gå uppför. Snöstormen fortsätter medan vi tar oss ner till och förbi den "gamla toppstugan" och når efter några minuter fram till "nya toppstugan" och det utedass som finns där. Jag passar på att göra ett befriande besök på denna Sveriges högst belägna toalett innan vi fortsätter nerför. Elin har nu fått överta ryggsäcken vilket gör en stor skillnad för mig som nu är riktigt slut pga förkylning och fukt/köld. Vi går nerför den långa sträckan till Kaffedalen, och under tiden piggnar jag till en aning; jag tycker alltid det är lättare att gå nerför trots att det tär mer på knäna. Nere i kaffedalen passerar vi återigen snöfältet innan klättringen först uppför och sen nerför Vierranvari tar vid. Molnen har lättat en aning när vi är på väg nerför Virranvarri, vilket gör att vi har Sinnicohkkas storslagna vägg i blickfånget. Nedanför Vierranvarri träffar vi två äldre danska män som planerat att ta sig till toppen men har precis insett att de inte skulle orka längre än hit, dessutom är de för sent ute. Så de vänder och går med oss nerför snöfältet på Duolbagorni. Plötsligt ramlar den ena dansken och skadar benet. Efter en stund fortsätter vi ner efter att vi försäkrat oss om att de inte vill ha hjälp ner. De har som tur är mobiltelefonen med sig och ringer efter helikopter. Det visade sig sen när vi träffade dem på kvällen att de efter en paus hade gått ner istället för att ta helikopter. I Kitteldalen blir det svårt att hitta en övergång över älven, så vi chansar till slut och går över en snöbrygga som lyckligtvis håller. Att ramla ner i iskallt vatten hade varit mindre trevligt, trots att jag redan är genomblöt av regnet, som förresten upphört sedan någon timme tillbaka.

Klockan 20.50 når vi äntligen fram till den efterlängtade värmen i fjällstationen. Innanför entrén måste man ta av sig skorna för att det inte ska bli så smutsigt inomhus. Första steget man tar utan skor efter att ha vandrat i 12-13 timmar gör jäkligt ont. Fötterna är väldigt ömma och det blir tydligt hur effektivt skorna dämpar stegen. Jag går in i butiken och köper köttbullar på burk, potatismos och några läsk. När jag står i kassakön och det blir min tur att betala blir jag plötsligt svimfärdig av utmattning och blir tvungen att sätta mig ner på huk, vilket känns hur dumt som helst med allt folk omkring. Det har nog inte varit en helt nyttig dag för mig som är genomförkyld och har lite feber. Men men, vi går upp till vårt rum och jag lägger mig på sängen en stund innan jag tar lite torra kläder och går till duschhuset och tar en riktigt varm dusch. För att ytterligare tina upp en aning sätter jag mig i bastun några minuter. Tillbaka på rummet har två Hässleholmskillar installerat sig i de andra två bäddarna. Vi snackar med dem en stund innan vi skyndar vidare bort till köket för att fixa lite mat. Det är otroligt skönt att få sitta ner i värmen och få äta sig mätt. Vi sitter kvar några timmar och spelar kort och njuter av att ha bestigit Sveriges högsta berg, dessutom i riktigt dåliga väderförhållanden. Att somna denna kväll kommer inte bli några som helst problem.

Onsdagen 23 juli:
Vandringssträcka: Keb fjällstation - Singi
Väder: Blåsigt, molnigt med några regnstänk.
Idag slipper vi vakna av regnet mot rutan trots att det duggar lite lätt. Nä, det är istället de två killarna som gör sig i ordning för deras topptur av Kebnekaise. Vi ligger kvar och tar en sovmorgon efter den strapatsrika gårdagen. Först vid halv niotiden tar vi oss upp ur de sköna varma sängarna. Det är väldigt smidigt att gå på stugtur, alltså att övernatta i STF:s stugor utmed leden, eftersom man då slipper ha med sig tält, sovsäck och liggunderlag. I stugorna finns täcken och kuddar vid varje säng. Det enda man behöver är ett tunt sovsäckslakan som tar väldigt liten plats i packningen.

Frukosten är nästan ännu godare idag eftersom vi inte har något att stressa iväg för. Vi ska vandra ut till Kungsleden idag, och stanna i Singistugorna för natten. Det är en sträcka på 15,5 km enligt GPS. Ganska långt för en dagsetapp, men med många kaffepauser är det inga som helst problem. I ungefär varannan stuga längs Kungsleden finns en liten enkel butik där man kan köpa konserver, pulvermat, godis, läsk etc. I Singi dit vi ska finns ingen butik så vi passar på att efter frukost köpa på oss lite krubb och godis i butiken som finns här. Att ha en läsk och lite godis som belöning när man kommer fram är inte dumt.

Mina kängor är fortfarande blöta trots att jag satt dem i ett torkrum. Men, med torra strumpor och tejpade fötter får det gå ändå. Nyckeln lämnas i receptionen och vi lämnar Kebnekaise fjällstation och går västerut. Klockan är runt tolv och solen tittar fram när vi går ner från krönet och ner i den vidsträckta dalen. Vi passerar efter någon halvtimme en hängbro över en ravin där Kittelbäcken rinner ner. Vi vandrar i ett flackt landskap dock med höga berg på sidorna om oss. Vi passerar några mindre bäckar innan vi når fram till älven Laddjujohka som rinner i dalen som leder till Singi. Vi följer vattnet en bra bit och längre fram svänger dalen till höger. Strax efter tycker vi det är dags för en matpaus och vi sätter oss i lä bakom en stor sten eftersom det börjat blåsa lite. Det blir helt stilla och vi drar igång vårt extremt lilla och smidiga gaskök som består av en liten gaspatron, en liten brännare (Optimus Crux) och ett litet grytset (Optimus Terra Solo). Allt är anpassat att få plats i den lilla grytan på ca 10x10 cm. Knäckebröd med salami, några varma koppen och lite kaffe sitter fint och återför välbehövlig energi för den fortsatta vandringen fram till Singi. Resten av vandringen är ganska flack men med partier lite upp och ner. Vid dessa partier ser man ett krön långt framför sig och tänker att: Det måste vara sista krönet innan vi kan se stugan. Men när vi passerar krönet så ser vi bara ytterligare en sträcka med ett krön framför oss. Detta upprepar sig ett antal gånger innan vi äntligen får ett stort öppet landskap framför oss, som är en fyrvägskorsning av dalgångar, och mitt på den öppna platsen ser vi en liten liten ansamling stugor långt framför oss, Singistugorna. Elin är riktigt trött nu och längtar tills vi är framme. Hon kan ta det lugnt för vi har bara en kvart kvar tills vi når fram till stugvärdens stuga. Väl framme betalar vi för natten och går in i vår stuga och släpper ner vår packning på våra sängar. Det är en skön känsla att vara framme. Vårt rum har åtta bäddar, ett kök, en kamin och några bord med stolar; mysig stuga. I rummet bor även ett tyskt par i vår ålder. Tjejen verkar vara sjuk, eller möjligtvis överansträngd.

Singi är min favoritstugplats längs Kungsleden; dalen är så stor och omgiven av höga berg, och det är ofta mycket folk här eftersom det är korsväg för flera leder. Rummet bredvid vårt är ett torkrum med en kamin. Jag sätter in mina blöta kängor och hänger upp lite av kläderna, och stoppar in ved och tänder på. Kaminen är väldigt effektiv, det är lätt att få fyr på veden och det blir snabbt varmt. Jag har även startat kaminen inne i vårt rum så vi kan koka vatten och fixa kaffe. Elin har tagit fram kortleken och jag häller upp kaffet i muggarna som står på bordet intill fönstret, genom vilket vi har en fin ny ut över landskapet. Så jäklar skönt att sitta ner, ha lite lagom ont i kroppen, en kaffemugg framför sig och sitta och slappa, prata, och spela kort medan tiden går. Plötsligt får vi syn på en räv som vågar sig fram en meter från fönstret, han har inte fått syn på oss där vi sitter och tittar. Elin tar fram kameran men glömmer att det är automatisk blixt inkopplad; så var den räven borta!

Klockan börjar bli mycket, men det är ljust ute så det känns fel att gå och lägga sig, men när tyskarna gått och lagt sig gör vi detsamma för att inte hålla dem vakna.

Torsdagen 24 juli:
Vandringssträcka: Singi - Kaitumjaure
Väder: Molnigt med några regnstänk, senare lite sol, fin kväll.
Vi hade eldat upp en hel del av veden inne i stugan, så jag gick efter frukost ut till vedboden och högg ved så korgarna blev fulla. När jag burit in veden och vi städat upp efter oss i köket fixade vi i ordning vår packning och började vandra söderut. Hittills har jag känt igen mig eftersom jag vandrat från Kebnekaise och hit till Singi tidigare, men då svängde vi norrut mot Abisko. Nu ska Elin och jag alltså följa Kungsleden söderut istället, och kommer de närmsta dagarna passera tre STF-stugor innan vi når fram till Saltoluokta. Den första stugan är Kaitumjaure dit vi kommer nå under eftermiddagen.

När vi startar från Singi kommer vi in i dalen mellan bergen Stuor Avrrik (1354m) och Stuor Jierta (1543m) och vandrar utmed den breda älven Tjäktjajåkka, som vi kommer följa några timmar innan vi passerar den på en hängbro strax norr om Kaitumjaure. Vid 13-tiden efter sju kilometers vandring sätter vi oss i lä bakom en sten och fixar lite lunch på gasköket. Vi sitter ganska nära vattnet och ser några vadfåglar som letar något ätbart i vattnet. Regnet hänger i luften men som tur är så hänger det kvar. När vi är nöjda av pausstunden vandrar vi vidare och stöter på en fjällripa med fyra ungar. Vi överraskar den lilla familjen som flyr i all hast när de får syn på oss. Vi stannar upp och tar det väldigt lugnt för att inte skrämma fåglarna mer än vi redan gjort, och vi får syn på ungarna några gånger till innan vi fortsätter söderut. Vi har nu kommit ner lite i höjd och fjällbjörkarna börjar återkomma precis innan vi passerar hängbron över vattenmassorna som skyndar ner mot Padje (sjö) Kaitumjaure genom en djup kanjon.

Vi vandrar i solsken genom låg björkskog resten av sträckan till Kaitumjaure. Kaitumjaure ligger bland björkskogen nära både älv och sjö. Med andra ord finns det en jäklar massa mygg här, vilket vi snabbt blir varse när vi kommer fram strax efter tre. Vi välkomnas av stugvärden och väljer bäddar i ett 4-bäddsrum i huvudbyggnaden. Det finns en liten butik där vi provianterar för kvällen och morgondagen.

Under bestigningen av Kebnekaise träffade vi på ett par som hade som mål att göra Kungsledenvandringen så fort som möjligt (!). Toppförsöket fick de avbryta redan i Kitteldalen, delvis därför tjejen var långt kommen i sin graviditet. Konstigt, då tar man sig väl inte ut på en strapats i vildmarken!? Här insåg de att det kanske inte var ett så klokt val, och vände. Hur som helst hade de valt att vandra samma sträcka som oss till Saltoluokta, med den skillnaden att det skulle göra det så fort som möjligt. Nu träffade vi på dem i Kaitumjaure, och killen hade trampat snett under småspringandet på de ojämna stigarna, och hade skadat sig ganska allvarligt. Egentligen skulle de fortsatt till nästa stuga denna dag men det gick inte nu.

Elin och jag satte oss vid ett av borden inne i stugan och spelade ett frågespel som vi hittade där inne. Elin vann med tre segrar över mina två så jag fick lotten att fixa kvällens käk. Det blev Bullens pilsnerkorv och pulvermos; riktigt gott. Efter maten blev det lite kaffe och resedagboken åkte fram och jag skrev ner dagens händelser medan ett gäng tyskar satt bredvid oss pratade högljutt. Vid andra bordet satt en same som verkade lite egensinnig, och pratade med tre andra vandrare som ljög och överdrev för att försöka överträffa varandra om fiskefångster och vandringar. Männen gick senare under kvällen ner till sjön och fiskade, och fick en stor firre av något slag som de tillagade och åt.

För att slippa få in myggen i rummen hade det monterats myggaller i fönstergluggarna där fönstren var öppna. Tyvärr gjorde de inte någon större nytta eftersom det skulle envisas med att ha ytterdörren öppen. Det resulterade i massor av mygg inne i sovrummet vilket var olidligt under natten. Innan vi gick och la oss var det dags att fixa lite tvättning och borstning av tänder nere vid bäcken, och det var omöjligt att freda sig från de massor av mygg som ville göra livet olidligt för oss. Det fick med andra ord blir ett snabbt besök för att sedan springa upp till stugan.

Sängdags, men sovdags blev det först några timmar senare när en del av myggen hade oskadliggjorts och jag tagit regnjackan på mig och dragit upp luvan över huvudet för att slippa lite av myggbesvären.

Fredagen 25 juli:
Vandringssträcka: Kaitumjaure - Teusajaure
Väder: Lite blåsigt, sol/moln.
Vi vaknar av att det är stor aktivitet i huset och att en helikopter står utanför. Det visar sig att helikoptern flugit hit fel dag, den var beställd till en vecka senare,  men eftersom den är här passar det skadade paret på att åka med tillbaka. I och med att vi vaknat var det lika bra att stiga upp och fixa frukost och ta det lugnt någon timme innan vi går vidare. Vid halv elvatiden lämnar vi dock detta mygghål och stiger in i naturreservatet Sjuana som längre fram leder upp på lite högre höjd till en stor öppen platå. Vandringen blir nu väldigt flack och vi har massor av öppen yta och himmel omkring oss. Jag tar fram mobilen och sätter igång ZZ-top och Coldplay på mp3-spelaren, vilket genast medför att energin stiger i topp. Platån börjar efter några kilometer vika av lite neråt och vi börjar närma oss Teusajaurestugorna. Dagens sträcka är ganska kort och klockan är inte mycket ännu så vi viker av från leden och sätter oss i lä i en liten håla omgiven av stenblock. Vi har nu utsikt ut över sjön Teusajaure nedanför oss och sluttningarna på andra sidan sjön, dit vi ska ta oss under morgondagen. Ur ryggorna tar vi fram gasköket, två påsar frystorkat och varsin läsk. Vattnet kokar ganska snabbt och vi häller ner det i påsarna med frystorkade indiska rätter; lite inspiration för resan till Indien vi ska göra våren -09. Här finns en hel del mygg och andra flygande småkryp så en mygghuva är skön att ta på. Solen har börjat titta fram, och bruset från ett stort vattenfall en bit bort sprids över landskapet.

Efter en timme går vi den branta stigen ner till stugorna där vi direkt välkomnas av värdparet som sitter på sin veranda tillsammans med sina två hundar. Vi pratar med dom en stund innan de visar oss in till den stugan där vi ska bo. Det är en ganska stor stuga med fyra rum med våningssängar och ett stort kombinerat allrum och kök. Vi är först på plats vilket är ganska skönt. Vi drar igång lite java och sätter oss mot husväggen utanför där solen nu flödar. Det dröjer inte så länge förrän de första vandrarna börjar droppa in, bland annat en lång man i 60-årsåldern som man tydligt ser är van vid naturliv och vandring, han slår upp sitt tält en bit från vår stuga. Ett stort gäng med schweizare anländer som ganska snart sticker ner till sjön och badar i det 4-gradiga smältvattnet innan de sätter sig i bastun. En av fiskekillarna från igår kväll, och ett par från Nikkaluokta tar plats i samma stuga som vi. Det visar sig att fiskekillen är från Markaryd, och har bott i Växjö under många år.

Elin är lite intresserad av växter så hon passar på att gå ut och titta lite på de fjällblommor som finns runt stugan. Stugvärdstanten berättar att det bland annat finns en väldigt sällsynt orkidé just här, som det lyckas hitta. Vyerna ner vid sjön lockar mig mer så jag tar mig ner där och tar lite bilder, men det blåser så förbannat kallt där nere så jag drar mig snabbt upp till stugans lä igen.

Under kvällen sitter vi inne i stugan runt ett av de stora borden och läser, spelar kort, käkar kvällsmat, och snackar med de andra i stugan, förutom schweizarna som är nere i sjön och bastun igen. 

Lördagen 26 juli:
Vandringssträcka: Teusajaure - Saltoluokta
Väder: Soligt men med lite moln.
Efter frukost samlade stugvärden ihop några stycken för morgonens andra båtur över till andra sidan sjön. Det är vi, fiskkillen och tältmannen från Kiruna som stiger ner i den vita plastbåten. Det blåser ganska mycket så det hade varit väldigt tidsödande att ro över sjön, vilket man kan om man vill. Båten jagar på genom vattnet i ungefär en kilometer innan vi når bryggan på andra sidan. Fiskkillen och tältmannen stannar en stund nere vid bryggan men Elin och jag tar oss an den branta uppförsbacken som leder högt upp på fjället. Halvvägs uppe hör och ser vi en rovfågel som högljutt kretsar i luften några hundra meter från oss. Det verkar som den har ett bo i närheten och att det är något som stör den.

Några hundra meter före oss går det stora gänget av schweizare och de börjar närma sig den lilla älven Gappejåhkå. Man kan antingen gå en liten omväg och ta en hängbro, eller gena och vada över vattnet, vilket kan gå bra om det inte är för högt vattenstånd. Vi tar bron och det visar sig att det inte tar längre tid. Vi når fram till en lite högre platå med berget Varanjunnje på vår högra sida. Lång bort vid horisonten ser vi de imponerande snöklädda massiven i vildmarken Sarek. Blå himmel, vita berg och ljusgrönt skimrande mossa bland det mörkgröna gräset ger en vacker vy där vi nu slagit oss ner på marken för att ta en paus. Solen strålar, det är tyst och stilla och här ligger vi i gräset mitt på en jättefjällplatå med massor av himmel ovanför, omgiven av några av de finaste bergen i Sverige; man kan ha det sämre. 

Resten av leden fram till Vakkotavare skulle bli väldigt lättgånget. Det börjar slutta neråt och landskapet ändrar sig lite då det kommer en hel del små vattendrag och klippblock, vi har dock Sarekmassiven i blickfånget hela tiden. Längre fram träffar vi på tältgubben som precis hittat en perfekt plats där han slagit upp sitt tält. Vi stannar och pratar med honom en stund innan vi fortsätter nerför en lite brantare nerförsbacke som leder in bland fjällbjörkarna. Sluttningen nerför blir brantare ju längre ner vi kommer, och till slut ser vi sjön Suorvajaure strax nedanför oss. På vår högra sida forsar en älv ner mot sjön. STF-stugan Vakkotavare ligger precis intill sjön, endast med vägen mellan Gällivare och Ritsem som hinder. Stugvärden har en stor papegoja som sällskap. Den sitter i en bur ute på verandan, skuggad av ett lakan. Vi köper lite läsk i stugvärdens butik, och sätter oss vid några träbänkar mellan stugan och älven. Vi ska med bussen som går från hållplatsen nere vid vägen vid halvfemtiden. Det är några timmar kvar så vi har gått om tid att fixa lite mat och kaffe, och sola.

Bussen anländer, och den är nästintill full. Vi får dock plats och bussen lämnar Vakkotavare och rullar mot Stora Sjöfallet och byn Vietas där vi stannar en stund, så pass lång stund att man hinner köpa en kaffe och sitta en stund utanför bussen. Någon halvtimme senare rullar bussen vidare och når fram till Kebnatsbryggan där vi och många med oss stiger av. Vid bryggan ligger båten Langas med motorn på tomgång. Det är en gammal riktigt snygg aluminiumbåt byggd 1957 och som sedan 1958 trafikerat sjön i STFs tjänst. Packning och turister lastas ombord och färden över till andra sidan sjön börjar, och slutar en kort stund senare vid bryggan nedanför Saltoluokta Fjällstation.

Efter en kort promenad når vi fram till fjällstationen som har en väldigt inbjudande lobby/reception. Huset är byggt i klassisk timmerstil, och i lobbyn finns ett stort bord med stolar, en öppen spris där elden sprakar, och tre fåtöljer framför. I anslutning finns en mysig matsal/restaurang och en liten butik.
Vi har bokat ett tvåbäddsrum med egen dusch och toalett. Rummet ligger i ett intilliggande hus och vi går dit och lämnar vår packning, tar en dusch och letar upp rena kläder i packningen. Därefter känns det som ett ypperligt tillfälle att gå ner till lobbyn och sätta sig vid elden i de mjuka fårskinnsfåtöljerna och beställa in två glas rödtjut. Livskvalité!
Plötsligt går en kvinna förbi och stöter till Elins arm så vinet hälls rakt över hennes nya vita fleecetröja. Kvinnan ber om ursäkt och ger oss sitt nummer om det inte skulle gå att få bort fläcken, sen går hon. Vi får snabbt fatt i ett saltkar och häller salt över den stora fläcken, och hoppas att saltet ska suga upp vinet. Elin får ett nytt glas vin och vi sätter oss vid bordet bredvid istället. Saltet gör nytta för efter någon timme sköljer vi tröjan i vatten och då försvinner fläcken till 100%.

Som kvällsmat lagar vi broccoli- och blomkålssoppa i självhushållsköket i en byggnad bredvid innan vi går ut och tar lite kvällsbilder i omgivningarna. 

Söndagen 27 juli:
Vandringssträcka: Saltoluoktas omgivningar
Väder: Superväder, sol, 25-30˚, vindstilla.
Inne i restaurangen på fjällstationen var det gott med en välbehövlig frukost innan vi packade ner det nödvändigaste för en dagstur upp på fjället. Vi har tänkt att bestiga berget Lulep Gierkav på 1139 meter idag. Vandringen börjar genom snårig björkskog och stigen kommer efter en bit ut till kanten på fjället och vi får en fin utsikt över sjön där nere och fjällen och bergen på andra sidan sjön. Det är väldigt varmt idag så det blir en lite jobbig vandring uppför. Vi når efter någon timme upp på 5-600 meters höjd på en platå som sluttar ner mot sjön. Här någonstans antar vi att det ska finnas en avtagsstig för att komma upp på Lulep Gierkav, men vi hittar den inte, så då antar vi att vi måste fortsätta och gå runt på andra sidan. Framför oss ser vi sjön Pietsaure vid vilken det ligger en liten liten by. Vi når nästan fram dit innan vi inser att det här måste vara fel väg. Det är väldigt varmt och vårt vatten har tagit slut, och vi hittar för ovanlighetens skull ingen bäck där vi kan fylla på vattenflaskorna. Så vandringen tillbaka upp till platån blir ganska jobbig. Väl uppe så hittar vi avtagsstigen, men bestämmer oss för att hoppa över bestigningen av toppen och lägger oss istället ner och njuter av solen och naturen i några timmar. Det är helt tyst omkring oss förutom några humlor som vimsar omkring. Ibland hör vi lite röster på avstånd, bland annat från ett par som sitter och fikar uppe på en liten topp på 800 meter precis bredvid oss. Det blåser lite svalt, precis så pass att man inte blir alltför varm av solen. Långt bort och nedanför oss ser vi båten Langas som ligger förtöjd vid bryggan intill fjällstationen.

Efter två timmar ger vi oss av tillbaka ner mot fjällstationen, och väl framme blir det en dusch innan vi tar plats på trädgårdsmöblerna framför den timrade huvudbyggnaden. och käkar glass. Här sitter vi till klockan sex då det blir dags för kvällsmat i Saltoluoktas restaurang som är välkänd för sin vällagade mat. Det blir en trerätters meny och vi hamnar bredvid en pappa och hans två söner som är i 35-årsåldern. De har precis kommit hit efter en veckas vandring inne i Sarek. Maten är väldigt god och allt omkring är smakfullt arrangerat.

Kvällen avrundas på rummet med att ligga och prata om nästa års resa, som troligtvis blir till Indien. Avlutar kvällen gör vi genom att gå ut och titta på utsikten över sjön, när det lilla mörker som finns här vid denna tiden, sänker sig över landskapet.

Måndagen 28 juli:
Ressträcka: Saltoluokta - Kiruna
Väder: Sol 25˚
Dagen skulle bli fylld av väntan. Idag skulle vi nämligen ta oss med buss till Kiruna. Men vi börjar med frukost inne i huvudbyggnaden innan vi städar vårt rum och checkar ut. Klockan tolv ska vi ta båten över till busshållplatsen, så vi har en stund att vänta. På framsidan av timmerhuset finns ett antal bänkar och bord där vi sitter och solar och läser, och pratar med pappan och sönerna. Tiden går ganska snabbt och plötsligt är det dags att gå ner till bryggan och gå ombord på Langas.

Bussen som ska ta oss till Gällivare är redan på plats när båten når bryggan på andra sidan sjön. Bussresan är som bussresor alltid är, alltså sega och tråkiga. Väl framme i Gällivare besöker vi ett gatukök och får i oss lite välbehövd mat innan det blir någon timmes väntan vid busstationen på bussen till Kiruna. Kiruna når vi fram till vid sextiden och går ner till hotellet som vi förbokat. Det blir en liten promenad innan vi kan checka in och slänga oss på den mjuka sängen på hotellrummet.

Vi hittar en thairestaurang i centrum, på vars takterrass vi sitter i solen och äter och njuter av de sista timmarna på semestern. Denna dag råkar det vara fem år sen vi träffades, så det är en lite speciell kväll.

Tisdagen 29 juli:
Ressträcka: Kiruna - Växjö
Väder: Sol, 20˚
Renoveringsarbeten vill man helst slippa vakna till, vilket vi dock gör klockan sju denna morgon. Hade vi vetat att hotellet renoverades så skulle vi valt ett annat. Men men, vi lämnar hotellet efter frukost och går upp till ett café som ligger mitt i centrum vid Scandichotellet. Innan flygbussen kommer och hämtar oss hinner vi med en kort runda genom stan. Inte särskilt mycket att titta på precis.

Flyget visar sig vara försenat, men det är lugnt, vi har en del väntetid i Stockholm innan tåget avgår mot Växjö. Framme vid centralen i Stockholm blir det väntan till 18 då tåget går. Klockan 21.50 är vi tillbaka i Växjö och tar en taxi hem. Årets vandringsresa är över, men jag tror inte det dröjer alltför länge innan vi står mitt i den lappländska vildmarken igen.