Söndag 7 mars:
Klockan 11 på förmiddagen kom Ola, som kört från Malmö två timmar tidigare till Växjö. Vi lastade in mina prylar i den hyrda Fiestan och satte riktning mot Göteborg och Säve flygplats. Ola hade stigit upp på natten för att kolla på formel1, så jag körde så att han kunde slappa lite under bilresan innan vi skulle ta flyget till Frankfurt. Vi körde via Ljungby och Halmstad för att slippa köra på småvägarna via Borås. Planerna var att köra in i Göteborg och käka och gå en snabbrunda på stan innan vi körde ut till flygplatsen. Väl framme blev det McDonalds innan vi skulle leta upp Forex eftersom jag glömt att växla till mig euro. Kontoret visade sig vara stängt på söndagar så vi körde till centralen där ytterligare ett Forex-kontor finns. Efter växlingen och ett halvfyllo som hela tiden försökte gå före alla i kön så drog vi mot flygplatsen. Vi stannade på en bensinmack och tankade bilen som skulle lämnas på Säve. Väl framme på flygplatsen lämnade vi nycklarna till Hertzkillen, checkade in och tog en fika. Det var skönt att sitta ner en stund och lite löst snacka om vad de följande dagarna skulle innebära. Efter ca en halvtimme var det dags att gå genom tullen ut till vänthallen. Ola blev under stort förtret och kraftiga protester av med några verktyg han glömt att han hade i sin Boblbee-ryggsäck. Vi gick ombord på planet en stund senare, och efter ca 40 minuter landade vi i Frankfurt. Det hade precis blivit mörkt, var dimmigt och man andades in en uppiggande och frisk luft (eller berodde den uppiggande känslan av förbränt flygbränsle?). Ola hade ju bara en vecka tidigare precis varit på samma plats, så vi hittade hyrbilsföretaget Sixt:s kontor direkt. Vi fick nycklarna till en BMW 525 Tdi -04 som vi efter en stund hittade på en parkering. Bilen var utrustad med satellitnavigering (GPS) och vi ställde in målet till en by ca 20 mil åt München-hållet där vi planerat att checka in på ett gasthaus. Problemet var bara att när vi väl kom till den lilla byn var allt stängt, det var ju söndag. Vi körde vidare längs en väg som gick genom ett kuperat landskap ut mot Autobahn. Efter en stund kom vi till ytterligare en liten by. Klockan började närma sig 22 och vi var rädda att inte hitta något schysst ställe, men precis innanför bygränsen fanns ett gasthaus som vi checkade in på. Rummet var perfekt och trots den sena timmen var det inga problem att få något att äta. Det blev snitsel med pommes och champinjonsås, och en stor öl från ett lokalt bryggeri. Mycket gott! Vi slappade en stund på rummet innan vi ställde mobilerna att ringa och väcka oss vid 06.30 morgonen därpå. Jag tänkte att det skulle bli kul att på morgonen se hur det kuperade landskapet utanför ser ut i dagsljus.

Måndag 8 mars:
"Åhhh, men sooomna någon gång då" tänker jag då jag vid 04 på morgonen fortfarande ligger sömnlös. Det skulle ju vara irriterande att bli trött under dagen som skulle komma. Jag somnar till slut i alla fall, och vaknar då telefonen spelar sin polyfoniska melodi samtidigt som ett högt ljud genereras då telefonen vibrerar mot bordet bredvid sängen. Det är dags att stiga upp, ta en varm dusch och gå en trappa ner och käka frukost. Vi käkar oss lagom mätta och lastar sedan in våra prylar i BMW:n. Vädret är okej men mulet. Temperaturen ligger runt nollan. I morgonljuset ser man att dimman längre bort i dalen döljer en annan del av den lilla byn vi bott i under natten. Gasthauset ligger på en sluttning och en liten bit längre ner går huvudgatan genom byn. Vi startar bilen och rullar med lagom dämpat dieselknatter ner mot huvudvägen och svänger vänster för att ta oss ut mot Autobahn. GPS:en är inställd på staden Neuburg An der Donau som är ett av delmålen för dagen. I utkanten av staden ligger företaget Sportwagen Eckert där Porschen som skall importeras till Sverige står. Företaget är en välrenommerad Porscheverkstad, som för en mycket hög summa har totalrenoverat motorn på den aktuella bilen.

BMW:n var en skön och stabil bil att i hög hastighet kryssa fram längs Autobahn med. Att nå 200 km/h var inga som helst problem. Efter att ha kört en bra bit märkte vi att vi var lite före tidtabellen. Vi skulle träffa ägaren till 928:an klockan 11 på Sportwagen Eckert. Vi stannade därför en halvtimme på en vägkrog och drack kaffe. Efter att ha kört så långt att vi bara hade 4 mil kvar så stannade all trafik upp och kröp sakta fram. Nu var vi plötsligt lite sena. Orsaken visade sig vara en lastbil som vält och när trafiken lättade fick vi köra in den förlorade tiden. Exakt klockan 11 körde vi in på parkeringen till Sportwagen Eckert där ägaren, Dr Pfeil, väntade. Ola och jag hade uppskattat att affären skulle vara klar ca klockan 13. Det bestämdes att vi tre skulle åka till Tysklands motsvarighet till Sveriges länsstyrelse, Landratsamt, och fixa ägarbyteshandlingar och liknande. Nya registreringsskyltar skulle fixas, liksom en försäkring. Eftersom ingen av oss hittade så bra i staden fick en mekaniker på företaget köra före och visa vägen. Vi åkte efter i Pfeils BMW Alpina B12. När vi kommit fram gick vi först in på Landratsamt. Där blev vi skickade till ett gammalt hus bredvid där man tillverkade registreringsskyltar samt utfärdade försäkringar. Med hjälp av Pfeils tyska så fixades en försäkring. Då var det bara att gå tillbaka till Landratsamt igen. Där blev mannen bakom disken högröd i ansiktet och började på typiskt tyskt högljutt manér att skälla ut Pfeil för att det var fel försäkring. Den gällde inte i Sverige tydligen. Dessutom var vi tvungna att ta med Porschen för att de skulle kunna kontrollera att chassinumret stämde överens med det i pappren. Alltså, tillbaka till huset bredvid och få ny försäkring. Nu var klockan över 12, och det var lunchstängt på Landratsamt till 14. Pfeil ville därför bjuda oss på lunch och vi försökte hitta ett lämplig ställe. Det visade sig att eftersom stadens restauranger haft öppet under helgen så hade de måndagsstängt. Efter att ha åkt en bit upp i centrum med Alpinan hittade vi ett ställe. Det blev wienersnitzel och pommes. Efter käk och en hel del bilsnack åkte vi tillbaka till Sportwagen Eckert och hämtade den svarta 928:an. Pfeil körde den eftersom den stod försäkrad på honom, och Ola och jag åkte efter i "vår" BMW. Nu var den sista biten av pappersexercisen inga problem, och heller inga problem att få ut nya nummerskyltar. De gamla åkte av ute på parkeringen, och de nya med ett orange fält på vänstra sidan trycktes fast. Det orangea fältet innebar att bilen fick köras i Sverige med de tyska skyltarna under en viss tid framöver. När ägarbytet var definitivt klart åkte vi tillbaka till Sportwagen Eckert där bilen och dess utrustning diskuterades innan Pfeil skulle bege sig hemåt. När Pfeil gått ett sista varv runt sin gamla Porsche körde han och Ola och jag gick in till Eckert och beställde lite prylar till bilen. När vi kom ut till bilen märkte vi att Pfeil glömt sin väska. Vi lämnade in den till Eckert innan vi körde norrut med sikte på Nürnberg där vi egentligen skulle ha lämnat hyrbilen klockan 14. Det hade börjat bli riktigt kallt ute och små lätta snöflingor blåste omkring i luften. Klockan var ca 16.30.

Bilen hade efter motorrenoveringen inte rullat mer än några få mil. Vi tyckte därför det var lämpligt att inte pressa bilen alltför mycket, även om det var svårt att låta bli med 350 hästar och 500 Nm under den långa huven. Efter att ha kört ca 10 mil på Autobahn blinkade Ola på mig att han ville köra av på en lastbilsparkering som vi närmade oss. Jag körde framför honom i BMW:n. När vi stannat förklarade Ola att alla varningslampor plötsligt börjat lysa på instrumentpanelen, och att laddningen liksom servostyrningen hade lagt av. Vi öppnade huven och jag såg att remskivan som driver remmarna till generatorn, servopumpen och ac-pumpen var lös. Det visade sig att bulten som fäster remskivan på vevaxelns utgående axel hade lossnat och medfört att remskivan slutat snurra då motorn var igång. Alltså, batteriet fick ingen laddning, och utan laddning kunde bilen inte köras någon längre sträcka utan att stanna helt och hållet. Eftersom motorn var nyrenoverad antog vi att Sportwagen Eckert glömt att spänna bulten med momentet på 295 Nm som krävs. Ola ringde upp Mr Eckert och försökte förklara för honom vad som hänt och att vi var i desperat behov av hjälp. Mr Eckert förstod inte engelska så bra och han fattade inte vad felet var. Vi fick därför helt enkelt lämna Porschen på den mörka och ensliga parkeringen, ta BMW:n och köra tillbaka de 10 milen så fort vi kunde till verkstaden. Klockan var nu över 18 och företaget var egentligen stängt. Mörkret hade även börjat lägga sig. Efter ca 35-40 minuter var vi tillbaka och skulle förklara för Mr Eckert och hans ena mekaniker. Vi antog att de skulle ha stor förståelse för vårt problem och hjälpa oss så gott de kunde. Det som hänt var ju i sig ett väldigt enkelt fel, men för oss var det i och med vår situation ett stort problem. Vi förklarade på enklast möjliga vis för dem med hjälp av sprängskisser av motorn. De verkade lite ointresserade och nonchalanta inför vår situation; problem med en eftertraktad sportbil som vi lämnat någonstans på okänd plats på en mörk parkering längs Autobahn långt ner i Tyskland. Vi hade inga verktyg, det var kallt ute och klockan började dra iväg. Vi hade förväntat oss att vi skulle få en mekaniker med oss till bilen som skulle fixa problemet. Vi erbjöd oss till och med att köra honom de 20 milen fram och tillbaka och betala dieseln. Men efter en lång diskussion utan medkänsla från de två tyskarna förstod vi att de inte skulle ge oss någon hjälp. Vi blev erbjudna att låna verktyg och fixa felet själva. Vi fick helt enkelt gå med på det trots att motorrenoveringen hade en garanti som sträckte sig ett år framåt. Det var ju självklart att bulten som lossnat inte skruvats åt tillräckligt efter renoveringen; annars skulle den aldrig lossna eftersom den ska spännas med 295 Nm. Vi påtalade även detta men de slog det bara ifrån sig. Vi fick ett telefonnummer till bärgningskåren av Mr Eckert som vi i värsta fall kunde använda (det visade sig senare att Eckert gett oss fel nummer). Vi gick påtagligt besvikna för den dåliga servicen ut och tog verktygen med oss, som vi fick lägga en pant på 100 euro för, och körde och tankade BMW:n innan vi körde tillbaka till Porschen. Verktygen skulle skickas tillbaka med post.

Vi kunde med hjälp av GPS:en ange exakt var vi lämnat bilen, men av osäkerhet körde vi av på fel parkering. När vi svängt in och inte såg en svart Porsche på den plats där vi lämnat den blev vi lite osäkra på om vi var rätt, samtidigt som rädslan kom att bilen blivit stulen. Vi körde ut på Autobahn igen och in på nästa parkering som låg ca en mil bort. Parkeringen var rätt, och väl tillbaka vid 928:an blev vi glada att se att den stod kvar. Vi spände bulten så gott det gick, men eftersom vi var utan mothåll så spände vi bulten tills vi samtidigt drog runt motorn. Det vara bara att hoppas att det skulle hålla i alla fall en liten bit innan den lossnade igen. Ola startade bilen och lät den gå på tomgång. Efter 10-20 sekunder lossnade bulten igen. Vi gjorde om det några gånger med samma resultat varje gång. Vi kunde alltså inte spänna bulten tillräckligt hårt. Nu började vi fundera över möjligheten att ringa en bärgare som skulle få transportera bilen tillbaka till Sportwagen Eckert så de skulle få fixa bilen morgonen därefter. Detta skulle givetvis blir oerhört dyrt, så vi försökte finna en annan lösning. Vi tog istället BMW:n och körde för att rekognosera läget längre fram längs Autobahn. Redan efter ca tre km fanns en avfart som ledde till en liten by, Allersberg. Det första vi fick syn på i byn var ett gasthaus som såg schysst ut. Vi körde dit och blev lättade av att stället var öppet. Vi fixade ett rum och kände att en liten del av problemet var löst. Vi hade i alla fall fixat ett boende nära parkeringen där bilen stod. Nu gällde det bara att få dit Porschen. Bilen gick ju att köra, men utan att batteriet laddades. Om vi skulle köra bilen de fem kilometrarna till gasthauset var vi rädda för att den spänning som fanns kvar i batteriet skulle ta slut så bilen stannade i mörkret mitt på Autobahn. Men vi hade inget val förutom att prova. Jag körde först med BMW:n och Ola körde precis bakom med lysena avslagna på Porschen. Det var några nervösa kilometer, men till slut stod bilen i säkert förvar på gasthausets parkering. Skönt!

Nu gick vi lättade upp på vårt rum och satte oss ner några minuter innan vi gick ner till den lilla servering som fanns på stället. Nu tyckte vi att vi var välförtjänta av en öl för att lugna ner oss lite, och planera nästa steg. Vi kom överens om att ta en titt på byn. Kanske fanns det en bilverkstad som kunde hjälpa oss på morgonen därpå. Bara någon kilometer från gasthauset hittade vi ett företag som sysslar med försäljning och service/reparation av bland annat VW och Audi. Företaget hade en seriös utstrålning och vi bestämde att köra dit på tidigt på morgonen och kolla läget. Vi gick en runda i byns centrum innan vi stack tillbaka till vårt rum. Vi var ordentligt slitna efter dagens stress och osäkerhet. Att somna var inga problem denna kväll.

Tisdag 9 mars:
Frukosten serverades klockan 07. Ola hade köpt nya gasdämpare till 928:ans motorhuv hos Eckert. Vi bestämde att byta dessa efter frukosten så att verkstaden vi skulle åka till kunde ha huven uppe utan att hålla i den. Väl ute i kylan på parkeringen märkte vi efter att ha bytt dämparna att vi fått fel. Gastrycket i de vi köpt var alldeles för högt, och huven gick knappt att stänga. Ytterligare en plump i protokollet för Sportwagen Eckert. Vi bytte tillbaka till de gamla dämparna igen innan vi körde med båda bilarna till verkstaden, Auto Hofbauer GmbH. På parkeringen stod en Porsche Cayenne vilket gav oss ytterligare tilltro till företaget förutom det positiva intrycket vi fått kvällen innan. De tog sig genast an Porschen och körde in den i verkstaden. Bilen hissades upp och de tog ca 40 minuter på sig innan jobbet var klart. Bulten hade dragits med momentet 295 Nm, och Loctite låspasta hade använts för att ytterligare säkra bulten från att lossna igen. Jobbet gick på 70 euro vilket inte kändes som något problem i den situation vi var i. Nu var bilen fixad, och vi fortsatte turen mot Nürnberg som vi påbörjade dagen innan. Vi hade ca 4 mil att köra innan GPS:en hade lett oss till järnvägsstationen i Nürnberg där vi egentligen skulle lämnat BMW:n klockan 14 dagen innan. Vi gick in på Sixt kontor och lämnade in nyckeln.

Nürnberg var under 30-talet en mycket viktig stad i Tyskland. Nazisterna såg staden som ett klassiskt exempel på en stad rik på tysk historia. Hitler kallade staden för "den mest tyska staden av tyska städer". För att ta tillvara på detta i propagandasyften så offentliggjordes Nürnberg till staden för "Reichsparteitage", där nazistpartiet årligen mellan 1933-38 anordnade sina kongresser och i samband med dessa även stora militärparader. Partidagarna varade i en vecka och ådrog upp till en miljon besökare. Det var även här som Nürnberglagarna utfärdades 1935 "till skydd för det tyska blodet och den tyska äran". Lagarna berövade Tysklands judar deras medborgerliga rättigheter och förbjöd bland annat blandäktenskap. Åren efter andra världskriget ställdes de grövsta nazistiska förbrytarna till svars för sina handlingar. Detta skedde i Nürnberg inför en internationell militärdomstol. På ett stort område utanför centrum byggdes ett antal stora byggnader och arenor som skulle användas under partidagarna i propagandasyften för att visa världen nationalsocialisternas makt. Med sina gigantiska proportioner skulle platsen och byggnaderna få besökarna att tycka att de deltog i något stort och betydelsefullt, men samtidigt påvisa den individuella personens obetydlighet. Välplanerade ljuseffekter tillsammans med byggnaderna skulle ytterligare öka storslagenheten.

Vår plan var nu att ta en kort fika på stationen och sedan gå upp i centrala Nürnberg och titta. Det var nu den historiska delen av resan tog över. Det som vi gjorde denna förmiddag var egentligen tänkt att blir gjort under eftermiddagen på måndagen efter att vi hämtat Porschen.

Jag hade i förväg innan resan satt ihop ett litet häfte med "då och nu-bilder" från Nürnberg. Bilderna var motiv från rådhusplatsen i staden och bilder från Deutscher Hof Hotel där Hitler bodde då han besökte staden. Även foton från partidagsområdet utanför centrum fanns i häftet för att vi skulle kunna jämföra dåtid med nutid. Vi gick från stationen längs Lorenzer Strasse in till centrum. Vi kom först till Lorenzer Plats där den mycket vackra St. Lorenz-kyrkans utsmyckande figurer tittar ner på människorna som passerar torget nedanför. Vi tog några foton innan vi gick vidare längs Königstrasse i riktning mot rådhusplatsen. Stadens kuperade centrum är mycket vackert med sina gamla byggnader och små trånga gator. Vi passerade en bro över floden Pegnitz innan vi var framme vid rådhusplatsen. Från denna plats hade vi ett foto taget under partidagarna 1933 då Hitler i bil passerar Adolf Hitler Platz som rådhusplatsen då hette. Det gamla fotot visar ett torg fullt med anhängare till nazisternas tankar. Dagen vi är där är torget istället fullt av handel, och människor som passerar torget när de går mot sina mål. Torget bombades under senare delen av kriget, och några av byggnaderna som förstördes har byggts upp i annorlunda stil. Vi går efter en stund vidare längs en annan gata i riktning tillbaka mot tågstationen. Vi vet att Deutscher Hof Hotel skall ligga i närheten av stationen och antar att det ligger längs den stora gata som passerar stationen. Mycket riktigt hittade vi huset som fortfarande är Deutscher Hof Hotel några hundra meter från stationen. Huset ser lite annorlunda ut; bland annat finns inte balkongen ut mot gatan där Hitler ibland stod kvar.

Vi gick tillbaka mot stationen och satte oss i Porschen som stod parkerad utanför. GPS:en ställdes in på Zeppelinstrasse som passerar i utkanten av området för partidagarna. Under tiden stod en inte helt nykter uteliggare utanför bilen och pratade med oss på tyska. Vi fattade givetvis inte ett dugg av vad han sa. Tveksamt om ens en tysktalande hade gjort det. När vi kom fram till Zeppelinstrasse tornade en mycket stor och förfallen byggnad upp sig framför oss. Vi körde längs byggnaden som kallas Zeppelintribüne och som ligger på ena sidan av Zeppelinfeld.  Detta område användes för bland annat parader och sportevenemang. Hela området är mycket förfallet, och 1967 revs en del av Zeppelintribüne eftersom förfallet gått så långt att byggnaden ansågs farlig. Det stora området som omgärdas av 34 mindre "byggnader" används idag som arena för olika sporter. På de små "byggnaderna" placerades ofta under 30-40-talet vajande hakkorsflaggor. Platsen fylldes under partidagarna med upp till 100 000 deltagare. Ovanpå Zeppelintribüne fanns ett stort hakkors som sprängdes bort då amerikanska styrkor 1945 nått Nürnberg. Händelsen symboliserar slutet på det tusenåriga Tredje Riket. Vi gick upp på Zeppelintribüne och fotograferade samtidigt som en australiensisk skolklass besökte platsen. Det var svårt att framför sig se vad som pågick här för 65-70 år sedan. Platsen som varit en av de mest storslagna i det tyska riket hade blivit en ruinliknande spillra under överinseende av tidens tand.

Vädret hade nu skiftat från solsken till snålblåst med inslag av snö. På grund av vår försening var vi lite stressade och fortsatte till en annan del av det stora området. Vi tog bilen och körde förbi Kongresshalle som var planerad att bli platsen där nazistpartiet skulle hålla sina kongresser. Byggnaden hann inte färdigställas eftersom kriget bröt ut 1939, och används nu som en gigantisk lagerlokal och som kontorsbyggnad. En utställning om partidagsområdet finns även huserat där. Byggnaden är den näst största som finns kvar från det Tredje Riket. Den största är KDF-hotellet (Kraft Durch Freude) vid Rügen som skulle användas som semesterparadis för Tysklands invånare. Vi körde vidare och kom fram till Luitpold Arena som också användes för bland annat parader. Från början var området en park, Luipoldhain, som anlades 1906. Platsen utökades 1933 och fick namnet Luipold Arena. I områdets periferi fanns läktare och en talarplats. Luitpold Arena är den äldsta på hela partidags-området. Ceremonier för de stupade i första och andra världskriget genomfördes under partidagarna på platsen. Ehrenhalle, som är ett krigsmonument, och som ligger vid ena sidan av Luipold Arena byggdes 1929. De flesta byggnader på Luitpold Arena förstördes inte under kriget, men togs bort 1959-60, och platsen återgick till att bli en park och återfick sitt gamla namn. Ehrenhalle är den enda byggnad som finns kvar idag. Vi parkerade bakom Ehrenhalle och gick genom snår och löv till monumentets framsida som vetter mot det stora grönområdet som förr var fyllt med nazistanhängare. Nu rastade några personer sina lekfulla små terrierhundar där samtidigt som ett fåtal snöflingor virvlade omkring i luften. De "nu och då-bilder" vi hade med oss visade på mycket stora skillnader mellan dessa två tidsepoker.

Vi började känna oss stressade. Klockan var 12 och vi hade en lång sträcka att köra innan dagen var slut. Tyvärr hann vi inte se de andra delarna av området. GPS:en ställdes in på staden Magdeburg som ligger 60 mil norrut och färden började. Efter några mil stannade vi längs Autobahn för att koppla in cd-växlaren som medföljde bilen. Vi fick den inte att fungera av någon anledning så vi fick nöja oss med tyska radiokanaler. Några timmar senare stannade vi vid ett matställe och käkade hackebiff med potatismos och champinjonsås. Mycket gott! Färden gick vidare och vi var nu inne i det forna östtyskland vilket vägens standard tydligt avslöjade. Vi stannade och bytte förare. Jag hade inte kört just en GTS tidigare och det skulle givetvis bli kul att känna V8:ans kraft. Bilen går mycket stabilt i höga farter, dit det inte behövs mycket tid att ta sig. Bilen är ju byggd för att gå fort så det är ju inte så konstigt att man imponeras av kraften som bilen utstrålar, det dova mullret från motorn och den höga detaljkvaliteten. Det är ju inte för inte som Porsche är den ledande sportbilstillverkaren i världen. Efter ytterligare många mil var det dags att tanka och fika. Färddatorn visade på en snittförbrukning av 1,3 l/mil vilket inte kan anses vara särskilt mycket för en bil av denna typen. Vi bytte förare och körde vidare utan att fått något kaffe eftersom fiket inte såg så inbjudande ut. Vi stannade istället några mil senare på ett annat ställe. När vi var 10 mil söder om Hamburg tyckte vi det var dags för att hitta ett ställe att sova på under natten. Klockan var ca 19 och vi svängde av Autobahn in till en liten by, Neustadt-Glewe. Precis innanför bygränsen får vi plötsligt en oerhört stark ljusblixt rakt i ögonen. En hastighetskamera hade registrerat vår troligtvis för höga hastighet. Vi hittade inne i byn ett litet gasthaus där vi stegade in. Vi möttes av en blonderad, stubbfriserad 80-talsdonna i tajta svarta skinnbyxor och en tajt svart top. Trots detta fixade vi ett rum där. Rummet var iskallt, max 10-12 grader. De två element som fanns skruvades upp på max och vi trodde att det skulle vara varmt när vi kom tillbaka efter att ha gått ut och käkat. Vi gick en runda innan vi hittade ett grekiskt ställe som såg okej ut. Det fanns inte så många ställen att välja på så vi gick in. Vi var de enda gästerna. Jag beställde gyros och Ola någon form av "fisk-tallrik". Ett litet plus i kanten för restaurangen var att det ingick varsin iskall ouzo innan maten och ölen kom in. Käket var gott och vi gick sen tillbaka till gasthauset och upp på rummet som fortfarande var lika kallt. Efter att vi tittat på de 45 minuterar film som jag dittills filmat var vi grymt trötta. Ola somnade givetvis som vanligt innan filmen var slut. Det var så kallt att jag var tvungen att sova med alla kläderna på.

Onsdag 10 mars:
Klockan 06.30 ringde telefonen som vanligt. Frukosten serverades 07 och efter den packade vi ut våra prylar i bilen. Nu satte vi sikte på Puttgarden och båten som skulle ta oss till Danmark. Väl framme i Puttgarden körde vi till bordershopen för inköp av Kaluha, whiskey och vodka. När vi satt i bilen igen började lampan om låg oljenivå blinka. Vi bestämde att fixa det i Danmark när vi ändå skulle tanka. Vi fixade båtbiljett och körde direkt ombord på färjan; gick upp i båten och tog en fika och förde över filmen från min DV-kamera till Olas dator. Efter ca 40 minuter var vi framme och körde av. Polisen stod och kollade passen på de som passerade. Strax utanför färjeterminalen stannade vi och skulle tanka men eftersom det bara fanns 95-oktanig bensin fortsatte vi. Vi hade nu ca 15 mil till Köpenhamn. Fem mil senare blev det tankning och påfyllning av motorolja på en mack som hade ett brett sortiment av fiskeprylar (!!). Jag tog över körningen och efter någon timme var vi framme vid biljettkontrollen vid ingången till Öresundstunneln. En stund senare körde vi in i Malmö. Vi hade tajmat mitt tåg till Växjö perfekt. Tio minuter innan det av avgick vid 13.45 stod vi utanför centralen. Ola hade jobb framför sig under resten av dagen så han stack vidare och jag gick in och köpte en biljett till Växjö. Den två timmar långa tågresan var ordentligt sövande. Väl framme i Växjö gick jag de två kilometrarna hem till min lägenhet.

Klockan 17 onsdagen den 10 mars, strax över tre dygn efter trippen började, var importresan över. Jag var trött!